Skymning kan vara vackert också, tack och lov.

Hörni, kulturskymning råder i sanning. På väg mot natt. Idag fick jag via kontakter höra att Sydsvenskan
först inte svarar på inbjudan på mail med sedan efter påringning från konserthuset tackade preliminärt nej till att komma på pressträff/frukost med nytillträdande chefdirigenten i Malmö, Vassily Sinaisky. Intresset (eller ska vi säga förståelsen) för att Sydsveriges största och förmodligen dyraste kulturinstitution får alltså en ny chef på den konstnärliga sidan och Sydsveriges största – och egentligen enda – tidning, finns inte. Man ser inte vitsen, behovet eller självklarheten att bevaka händelsen. Är jag förvånad? Nej. Irriterad? Ja.

För sedan, när nog många har klagat eller "rätt" gestalt sagt till att det vore vansinne att nöja sig med att skriva en ny tirad i antologin "Oerhörda Idolhändelser" – så skriver man om händelsen eller personen. Och så kommer man undan igen.

Min poäng är nämligen inte alls att man inte skriver, det kan man nämligen visst göra när man fått impulsen. Och av det simpla skälet att är nödvändigt för att kunna ha någon trovärdighet som en av Sveriges största morgontidningar. Nej, min poäng är att färre och färre av de som sitter i gate-keeperfunktionen själva får dessa impulser, eller åtminstone har en naturlig förståelse av värdet med att bevaka eller skriva om annat än det man själv tror gäller för tiden.

Färre och färre inser att kunnandet på redaktionerna blivit smalare och dessutom grundare (än vad? – ah, det här är skrivet i affekt, för tusan. Jag bestämmer att det är så nu bara).

Kanske är det samma situation men spegelvänt som rådde på 50- och 60-talet när pop, blues och rock blev stort. Då satt det förmodligen ingen med kunskap eller intresse för detta och man skrev inte mer än man måste om "skrän" och annat "dunka-dunka".

Alldeles oavsett är det rätt illa ställt på kultur- och nöjesredaktionerna när bara en enda (eller ens det!) är intresserad eller överhuvudtaget kan något om den del av kulturen som fortfarande varje vecka möter en jättepublik och som fortfarande kostar enorma mängder i skattepengar. Hur vore det om man gjorde en översyn på vad man de facto representerar, eller rättare sagt, vem man skriver för? Och om man inte vill skriva om musik eller personer så kunde man väl åtminstone ifrågasätta eller vara brydd om andra aspekter av "branschen". Ingen begär att någon ska vurma på beställning – och inte ens jag tror att tidningarna är public service, men det får ju finnas gränser för hur inskränkt synen kan bli.

När kommer självransakningens tidsera; att det "Jag" som nöjeschef är intresserad av inte nödvändigtvis hela tiden måste spegla nöjes- och kultursidorna? Bara för att nöjeschef gillar serier betyder det tack och lov inte ännu att man inte begriper vitsen med att bevaka Nobels nästa litteraturpristagare. Det resonemanget fungerar dock inte om man tänker musik i stället. Fantastiskt.

En liten suck är det i alla värt. 

Det tog ju inte lång tid det där.

Trist men alldeles nödvändigt förstås. Men vem vågar tacka ja nu? Det får bli någon som gillar att gå på konsthallar men aldrig plankat in. Kanske en person som gillar musik men som inte hostar med flit under pianissimon. En som älskar film men som inte gick på 15-årsbio trots att hon eller han bara var 13. Framför allt får det vara någon som vågar stå för sin person och sina åsikter – det verkar inte C S C ha kunnat på ett för journalisterna tillfredsställande sätt.

Jag vill se Jan Berglin som kulturminister. Han har sett en del genom åren och har en bra distans. Eller Jack Black.

En annan jag kan tänka mig är Bengt Hall, hårda nypor, enormt kunnande och intresse för frågorna. Då han inte är politiker lär det inte bli av – men jag tycker att det just på kulturområdet hade varit bättre med en ickepolitiker…

Men det blir troligtvis Cecilia Wikström, vilket nog inte heller är helt fel.

Hon har ju inte fått någon chans direkt. Men den hon har fått så här långt går inte riktigt som beräknat. Alldeles oavsett hur Cecilia Kulturminister Stegö Chilò hanterar detta kommer ju brunnen att vara förgiftad ett bra tag. Vem tar henne på allvar efter att journalisterna har örfilat henne färdigt? Personligen är jag inte alls säker på hur jag känner inför hennes inställning till public service – klart är bara att om man inte accepterar eller respekterar den delen av avtalet så lär man inte heller ha deras (SVTs & SRs) förståelse för framtida beslut. Örat är liksom stängt, igenproppat med misstro. Utan att dessutom hunnit höra ett endaste dugg om Stegö Cilòs syn på opera och klassisk musik i övrigt känner man ingen enorm entusiasm. Cecilia, kan du berätta vad du går igång på när det kommer till musik så att man får en liten fingervisning? Är det Wagner eller Spohr? Eller Metallica eller Zappa? Är det ingenting , då blir jag orolig. Samtidigt vet jag jag inte varför jag oroar mig. Hur var det tidigare? Ulvskog? Hohoho… Pagrotsky? (Ja, honom träffade jag iaf på operan, men det säger mig ingenting då det var fetpremiär och gratis champagne.) Överraska, snälla kulurminister.

Jag var på avslutningen av Lund International Choir Festival, finalkonserten med Malmö Kammarkör och Helsingborgs symfoniorkester. Dirigent: Dan-Olof Stenlund. Jag vill börja med att säga att Malmös Kammarkör är en av Sveriges bästa körer. Underbart varm klang, klar men inte överdriven diktion och en dynamisk böjlighet som ju härstammar främst från professor Stenlund.

Vilket requiem säger jag. Det var en sällsam upplevelse. Verket är magiskt i sig, men det här tillförde verkligen något. Och som konsertlokal betraktat är Lunds Allhelgonakyrka i världsklass. Jag ska min själ maila, först Brahms och sen Stenlund.

Återkommer om jag får svar.

Jag förstår inte, blir det alltså ingen Katarina Dalayman på Kungliga Operans Valkyriaföreställningar nu? Hur det än är med den saken blir det nya OPUS-omslaget en perfekt systerbild till Gergievbilden som vi hade på OPUS 4. Ser fram emot att se det i tryck!

Föreningen Svenska Tonsättare – FST - har idag meddelat att de tänker fortsätta prenumerera. Dvs, alla 253 kompositörer som är med i matchen (föreningen) får OPUS i brevlådan. Helt rätt så. Fler organisationer väntas inkomma med sina beställningar. Då återkommer nedanstående herre.

Tack Janne Berglin för den lämpliga illustrationen.
Vänj er vi den här figuren.

Ruggigt likt Vladimir Ashkenazy.

Minns ni låten? Huey Lewis var det om jag inte missminner mig. Idag sticker jag till Studio Uno i radiohuset. Mitt i musiken ska ställa frågor om varför klassisk musik har blivit hett igen. Eller kanske vill de bara snacka favoritinspelningar. (Jag hoppas fortfarande att jag någongång ska få frågan: "Vilken är din favoritbeethoven, Johannes?" Det är ju så barnsligt, men jag vill det ändå.

Tillbaka till drogerna. Min spanartrend är att mer och mer folk blir sugna på hållbara saker. De snackas om behovet av andlighet, och våra behov av saker som känns stabila när vi lever som vi gör, i 280 km/h. Kanske håller samma förklaring här? Jag vet inte. Själv tycker jag att musiken är hemskt mycket både ock: att en bra Mahler ger mig samma kick som Pantera eller Meshuggah gav mig för tio år sedan och att Mastodon ger mig idag samma geist som Mendelsohns "Aber der Herr sieht es nicht" – dvs energin och lusten att lyssna, ta in och omvandla till ren livsenergi. Det låter underbart flummigt. Men när det är bra så är det så jävla bra.

Ett annat sätt att uttrycka det: när det som tydligen ska vara kickar (enligt Den Stora Medieguden) inte känns speciellt viktigt eller spännande är det faktiskt rätt tuft att hitta dem på mera oväntade ställen. Få vet nämligen att man kan få stora skälvan av att höra på Carlos Kleiber dirigera Der Freischütz. Utan förkunskaper. Eller att den som går på Sjostakovitj 4:a mycket väl kan komma ut ur upplevelsen med en ny syn på musik eller livet överhuvudtaget.

Förr eller senare blir det nog känt att det finns andra spännande droger, när inte våra utskrivna mediemediciner funkar.

Here endeth the lesson.

Blir King kung eller Amelia drottning? Eller blir det OPUS som tar hem Sveriges Tidskrifters stora pris i kategorin populärpress? Bland Sveriges uppsjö av tidskrifter är det tre magasin som ska utstå en sista jurygenomlysning; King, M – och OPUS! Va?! Nyheten nådde oss i morse.

OPUS är en liten pyttedavid i sammanhanget om man jämför med förlagsjättarna som står bakom M och King. Nu ska kanske inte det spela en alltför stor roll när man bedömer vilken tidning som är just Årets Tidskrift, men visst kittlar det att överhuvdtaget stå jämte dessa två.

24 oktober avgörs det – men i och med nomineringen har ju OPUS redan vunnit. 

Att man inte kan fortsätta såhär står ju klart. Musikerna i MSO har det tveklöst ganska tufft med lokaliteterna. Det måste till något nytt. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Undrar om arbetsskyddsstyrelsen har krupit omkring i utrymmena bakom scenen någon gång. Det är som i en ubåt; man behöver inte ens ha otur för att få en fagott i ögat. Och nu när MSO ska utöka med ett antal nya musikertjänster blir det förstås ännu mera uppenbart. Vad blir det då? Ett nytt, fräscht konserthus i Västra Hamnen? Det är lika möjligt som önskvärt att vi inom ett år får ett beslut på att Malmö får ett nytt hus för orkestern – och för publiken. Man får hoppas att Bengt Hall, Lennart Stenkvist och de andra verkligen anstränger sig att hitta ett stråk (hohoho) där människor rör sig. Skillnaden mellan det mitt-i-stanplacerade Konserthuset i Stockholm och Berwaldhallen kan inte bli tydligare vad det gäller kommunicera tillgänglighet för alla.

Det är lite samma sak med Malmös konserthus idag. Visst…Amiralsgatan/Föreningsgatan är jättelivlig, men det är mer bussar och bilar än goa strosande människor som är på upptäcksfärd. Så, in i smeten med det nya huset. Var smeten finns om 5 år (för det lär det väl minst ta…suck) får man ju också ta en funderare på.

Men jag gillar faktiskt det befintliga huset ur rent musikaliska aspekter. Jag tillhör (den lilla?) skaran som verkligen uppskattar luftigheten i Malmö konserthus akustik. Så, om det nu ska satsas på ett nytt konserthus får man baske mig se till att inte skaffa ännu ett hur i raden, ännu ett av dessa trista och studiomässiga hallarna utan karaktärsakustik (ja, jag hittade just på det ordet). Skapa en hall med klang och liv, med luft och egenheter. Gissa varför så många skivor med klassisk musik låter så förbaskat tråkiga. Det är för att vi har hunnit höra oss dödströtta på alla generiska studioinspelningar som bara förmedlar musiken på ett inte sällan sterilt och könlöst sätt. In med skillnaderna igen (och det gäller er orkestrar också!), stå ut, skilj ut er. Satsa på en 3-4 extra kontrabasar också när ni ändå håller på.

Av folkströmningarna att döma vore det inte helt dumt att lägga ett konserthus i botten av bilden.

Järvi är större än väntat.   

http://www.arkivmusic.com/classical/main.jsp

Det är länken till en av de bästa siterna för den där översikten som man faktiskt är betjänt av ibland. Gå in, klicka och kolla. Bli förvånad. Jag häpnar lite lätt när jag försöker föreställa mig 303 skivor där Neeme Järvi är dirigent, för att nämna ett exempel. För att sätta det i ett perspektiv, kan nämnas att det är mer än vad Zubin Mehta (300) är representerad med på samma site. Och det är fler än Muti (209), Gardiner (195) och oväntat nog även fler än vad jätten Solti har med sina 301 inspelningar på den här siten. På Arkivmusic blir det lätt att det handlar om hur många men det saknas varken kommentarer och självklart kan köpa skivorna också. På riktigt. De kommer på posten och är gjorda av plast och aluminium. Passa på så länge skivan finns kvar.

Förresten. Poll time. Vad tror du? Kommer skivan (i fysisk form) att finnas kvar?