Som sagt – jag är inne på nedladdningsspåret för närvarande och kommer så att vara för ett tag framöver. Här finns nämligen spännande och relativt orörd mark. Här följer en fördjupning i min personliga favorit – emusic.com.

 
Tveklöst intressanta då de istället för att svälja jättarnes tuffa krav på a) svindlande begränsningar och b) relativt höga kostnader – valt att liera sig med nya, spännande bolag. Bolag som inte har miljarder i marknadsföringsbudgetar. Många av dessa ger ut annorlunda material med (än så länge) något mindre kända artister, arkiverade verk som gavs ut för decennier sedan etc. Men emusic har dessutom lyckats deala tills sig kontrakt med större företag som Naxos & Bis. Att mina nya favoriter LSO Live är med är fantastiskt kul, med att till detta kunna lägga RCO:s (Concertgebouworkesterns) eget bolag, San Franciscos symfoniorkester-dito m fl. gör att man spetsar öronen ytterligare. Som extra grädde på moset är det svinbilligt och utan restriktioner (jo, några…men låt mig återkomma till detta separat) på emusic.

De olika tjänsterna exprimenterar med olika betalningsmodeller, vilket gynnar somligt och kan vara mindre gynnsamt i andra fall.
Några tar betalt per spår/sång/sats/skiva. Detta betyder att priset följer en ganska rak modell – ju mer musik, desto dyrare. Andra tar betalt per månad – man får ett visst antal spår per månad att ladda ner.
Ett exempel på när emusic verkligen är imponerande: låt säga att du just vill ha alla LSO-liveplattorna med Bernard Haitink (förmodligen den bästa Beethovencykeln out there, överhuvudtaget). De är sex skivor till antalet, eller 40 satser = 40 nedladdningsspår (jo, detta blir intressant alldeles strax. Vänta lite). Jag höftar på alla punkter – men poängen hoppas jag är relativt tydlig ändå.

 

Ok, köp dessa skivorna i din fysiska skivbutik, du lycklige som fortfarande har det alternativet i din hemstad.
Kostnad: 6×179 kr = 1074 kr
Samma gäng skivor kostar på en hygglig webb-butik (inkl. frakt)
Kostnad: 6×139 kr = 834 kr
Återigen, samma skivor nedladdade på Itunes:
Kostnad: 6×90 kr = 540 kr
Och på emusic? Håll i dig…
Kostnad: 40 spår = 117 kr

Dessa siffror kan väl tala för sig själv. Rättvisast blir det kanske att jämföra med just Itunes, där du ju också bara får nedladdad musik och inte någon cd (Varken ljudkvalitetsmässigt, eller någon fysisk produkt). Lagligt och gött; orkester och distributörer är lyckliga. Men ljudkvaliteten på dessa filer är så pass bra att jag ryser och kvider. Det är tillräckligt bra för mitt lyssnande i hörlurar på bussen eller i sängen, kort sagt.

Nåväl, emusic blir betydligt dyrare om du vill lyssna på Turandot…eller Carmina Burana, där skivorna är uppdelade inte i 8 satser (som en normal Beethovensymfoniplatta) utan i 25 eller så. Då går de 40 prenumerationsspåren åt snabbt. Men priset är ändå lågt jämfört med allt utom lån, stöld och illegal fildelning.

Jag testade en hel massa sajter I senast numret av OPUS. Mycket var skit. Men vissa saker är klart på rätt väg, och när vinnaren hade utsetts ringde jag helt fräckt upp emusic och förhandlade till mig en testdeal för läsare av den här bloggen och naturligtvis även av OPUS. Gratis. och 35 spår. Eller om man vill, 7 av 9 Beethovensymfonier. Gratis som sagt. Billig Beethoven, dyra tokningar. Jag har testat och här är länken.

 

 

 

 

 

Bra att det börjar röra på sig, vissa företag har verkligen lyckats ta tag i det uppenbara behovet med nedladdningsbar musik. Itunes var först ut på bred basis. Visst, de har ett fett utbud men priserna är ändå förhållandevis höga. Vad får du för pengarna (90 kr/skiva) människa? Lite filer som du kan lyssna på. Kopiera, flytta, bränna till egna skivor? Nja – en hel del är skyddat på en massa sätt och strulet är faktiskt ganska omfattande.

Å andra sidan, en skiva som man lyssnar på kan mycket väl visa sig upplevas vara värd både 9, 90, 900 och 9000 kronor för lyssnaren, så det där med priset är ju verkligen en relativ fråga…

Som kort sammanfattning kan jag avslöja att vi gjort ett omfattande OPUS-test på ett antal sajter.

De tre bästa var (utan inbördes rankning här)

• ryska sajten www.allofmp3.com (luddig, billig, ifrågasatt legalt, och krånglig).
  - Kanske inte låter som någon höjdare, men priset och flexibiliteten är unika fördelar.
  
• iTunes. Störst, snyggast och enkel att använda. Jobbig med alla krav dock…
  - Du får inte använda det du köpt hur du vill, inte så billig och rätt uselt independentutbud
• Uppstickaren www.emusic.com
  - Kanonutbud på independent-sidan. Bra betalningsmodell också. Går att testa gratis.
  Mer om detta i nästa post…
  

Det måste vara ett tag sedan vi hade en nutida, svensk, kompositör på omslaget till ett magasin i Sverige överhuvudtaget.
I demcember händer det iaf. Svempa-D kommer att pryda OPUS 8 och jag får även pusha lite för den korta men sköna intervjun med honom som eminente Lars Collin stått för. De åt princesstårta och snackade om träningsoveraller, när de inte gick in på lite mer musikrelaterade frågor. Rätt stuk helt enkelt.

S-D Sandström är för övrigt en av de kompositörer av idag som jag respekterar mest. Han har på senare år ställt sig frågan "Vad vill jag med min musik?, Vad håller jag på med egentligen…? och kommit fram till att han vill beröra och ge något till publiken som den kan tycka om – eller känna något inför. En sådan självklarhet kan man tänka…men så är det ju inte. Jag har inget emot att olika människor vill olika saker med sitt skapande. Jag inser att Pantera med sin musik inte ville "beröra" speciellt mycket, utan nöjde sig rätt långt med att bara rocka. Och därmed ge just det till sina anhängare.

Bra, med andra ord att inte alla vill samma med sitt skapande. (Det vore faktiskt rätt illa om det vore så...). Men. Så få som tycks veta själva hvad de vilja… Jag inser att jag trampar på ett gigantiskt område, relativt minerat också. Så låt mig bara konstatera att jag inte överhuvudtaget förstår speciellt mycket alls av den största delen musik som flutit från svenska kompositörers pennor de senaste 50 åren. Det gör kanske inte så mycket, men lite stör det mig allt att jag känner mig så ointresserad av så mycket. Är det bara mitt fel? Om så är fallet ska jag ta mig an uppgiften med tilltagande ålder.

Åter till Sandström. Enligt honom själv ser han idag mycket av sin tidigare musik som något matematiskt, akademiskt och han-visste-inte-själv-riktigt-vad. Dvs, han levde där (för många) andra kompositörer fortfarande lever och verkar. Jag är glad att han nytt sida, publiken också uppenbarligen. Många kollegor är arga på honom, och jag undrar lite varför. Några idéer? Visst ja. Han har ju publik nu. Ergo: han har sålt sig.

Men, i så fall köper i alla fall jag gärna.

Välkommen till omslaget Sven-David. Du snuvade Sting på det, by the way.

 

 

 

Jo, det satt långt inne, det här numret av OPUS. Och nu är man faktiskt lättad. Im himmel!

Långa nätter och många ord. Nedladdningsartikeln är i hamn och intakt. Grymt intressant att sätta sig in i denna, pinsamt dåligt utvecklade sida av musikdistributionen. Efter att arbetat med frågan i tre veckar straight nu kan jag säga att jag inte är förvånad (alls) hur det kommit sig att vanligt folk plötsligt kunde bli "illegala". Det som hände var i korthet att ett format (som lp:n eller cd:n) – mp3-filen – belv populär utan att marknaden (läs: skivbolagen) hade tänkt att det skulle bli så. Dessa har varit upptagna med annat. Till exempel med att sparka folk, lägga ner avdelningar, satsa miljarder på Britney etc.

Skyll er själva, lyder min dom.

Men det blir väl en Comeback. För jag vill ändå helst att skivbolag och artister ska finnas och må väl. Det var bara synd att det skulle sitta så långt inne bara.

Look out for OPUS 8 - som nu alltså publicerar den första svenska guiden till nedladdning av klassisk musik på nätet någonsin. Stort.
En annan cool sak är att vi lyckades få till lite ytterligare läsarnytta: Man får testa att ladda ner köpmusik helt gratis också – vi ringde helt sonika upp testvinnarna i USA och sa "Ni spöade iTunes. Ni var bäst." Våra läsare skulle nog vilja testa er tjänst." Så nu kommer man få ladda ner typ motsvarande 5-7 hela skivor, bara man läser OPUS. 

 

 

 

 

 

Klockan är väl snart två och om ett par timmar är det morgon igen. Då vill tryckeriet allra senast ha högupplösta pdf:er till ett nytt nummer av OPUS. 108 sidor. Mastigt. Men faktiskt förjäkla bra. Ett par timmar till bara. Snart är jag tillbaka med historier om Slaktarkungen och Den glömske trombonisten, en av mina favoritvänner i hela Sverige…

Nej, inte finns det någon bra ursäkt för att jag varit så inaktiv på bloggen.
Jag hoppas på bättring från min sida. Skäms, Johannes!

 

 

En EMI-källa berättade igår att Nina Stemme aka. Glyndebourne & Bayreuth-Isolde tjoffar, mitt under brinnande skivbolagsapokalyps in ett skivkontrakt med bolaget. Hennes Isoldeskivdebut med Domingo (på Pappano-cd:n i fjol) gjorde kritiker och Wagnerianer från Cardiff till Knivsta knäsvaga. Och nu blir det alltså fler skivor med Stemme – men nu under eget namn.

Gissa vilket vapen som hör till vilken stad

Det blir en recitalskiva – med samma orkester och dirigent som på Tristan&Isolde-plattan, en kombination som gör att jag faktiskt tror på projektet. Givetvis blir det bland annat Vier letzte Lieder, utan vidare bland det vackaraste som skrivits för sopran och orkester. Bara Liebst du om schönheit kan tävla om min förstaplats. De senaste 100 gångerna jag lyssnat på de sanslösa Strauss-sångerna har Karajan och Janowitz varit företrädare. Jag tror att det mycket väl kan vara omöjligt att göra det bättre. (Men det har jag trott om Beethovens symfonier också med jämna mellanrum också).

I love Gundula 

Jag ser helt klart fram emot skivan. Under tiden fördrivs tid och onda andar med Sir Davies Ma Vlast från LSO live- skivan. Så ohyggligt bra. Nog är LSO lives plattor bland det bästa som hänt i skivbranschen på ett decennium eller två. Köttigt liveljud – rått stråk och nästan genant närhet till musikerna.

 

I love LSO live 

Jag sitter i knät på en varmblodig lso-hornist när jag har hörlurarna på mig. Koss Porta Pro är fortfarande det mest prisvärda hörlursalternativet ever. Sådärja, från Stemme via Karajan och LSO live till hörlurar på femton rader.

 

Ja, frågan är om jag inte älskar mina Porta pro också.
Kärlek är bra. Man kan slösa med den utan att den tar slut.

Sitter och kämpar med en artikel om nedladdning och den klassiska musikbranschen. Det är inte långt ifrån att man anar en revolution på gott och ont för orkestrar och skivbolag. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen: hur det här "slutar" är omöjligt att sia om. Glädjande nog finns det mer gott än ont i denna utveckling, som jag ser det. Inte minst genom att orkestrarnas musik kan spridas och att mindre bolag får samma (eller åtminstone mycket bättre) möjligheter som de stora att marknadsföra sin musik. Innan något definitivt ljudformat får fotfäste, som är bättre eller mera hanterbart än mp3 tror jag dock att det inte går att komma ända fram. Den som lever får ladda ner verkar det som.

Tack, tack, tack.

Så otroligt skönt att se, höra och uppleva. Igår var jag på Malmö konserthus där Beethovens 4:a och Sjostakovitjs 5:a har spelats i denna, Sveriges bästa festivalsatsning på mycket länge: Music Around.

Ikväll var det mycket som var väldigt bra. I Sinaisky har MSO funnit en kompetent och spännande guide till den snåriga stigen, till den branta stegen uppåt, mot toppen. Orkesterns högstanivå är imponerande. Likaså deras lägstanivå (horribelt låg). Men är allt klaffar, och det gjorde det alltså igår, kan man bara säga Glory! MSO:s låga brass är magnifikt, tight och skinande, bitande och maffigt medan trumpeterna är betydligt skitigare. Här finns mer att jobba på – men ibland är det imperfekta befriande. En instrumentalist som definitivt är värd att nämna är Rainer Gibbons. Denne oboist (från Nya Zeeland) har gett MSO en alldeles egen röst i detta märkliga träblåsinstrument. Hans insatser igår var rörande.
Sinaisky dirigerade inte en takt när Gibbons lyfte fram en underbart levande, ensam klang. Det var magi och jag var där.

MSO har en stor resa framför sig. Jag tror nu, särskilt efter att ha talat med Sinaisky idag under fredagmorgonen, att orkestern kan nå mycket långt. Igår fanns mer än bara grymt välskriven musik i rummet – det fanns massor av bultande hjärtan i salongen. Både på och framför scenen.

Jag tänkte sedan på vägen hem på vem han påminner om, denne Sinasiky. Idag kom jag på det. Min favorit tv-personlighet nummer ett: Cosmo. Samma lugg, mina damer och herrar.

 

 

 

Ett par poster på den här bloggen har rört frågan om skivor som fysisk företeelse. En annan fråga, tätt sammankopplad är ju hur dessa små aluminumplattor ska levereras/säljas. Butikerna blir färre och färre – tveklöst. Nyheten kom redan för ett tag sedan men den är värd att tas upp i svensk media också...Alla 89 Tower Recordbutiker ska stänga i USA. Anledningen är nedladdning, legal liksom illegal, samt den massiva konkurrensen från nätsiterna (även från den egna…). Tower Records kommer således bara att finnas kvar på nätet. Butikerna sjunger svanesång i kör året ut. Lite sorgligt är det allt.