Jag ska vara lite smått profetiskt lagd en stund nu.

Jag tror inte att P2, som vi känner det, kommer att finnas kvar om 2 år. Ledningen kan inte längre försvara att kanalen har så få lyssnare, så litet medialt intresse och så få konkreta beröringspunkter med den bredare publiken. Med de ökande lyssnarsiffror som presenteras när det gäller P1 och P3, samt de siffror som i skymundan knappt presenteras angående "nya P2" kan man konstatera att tiden rinner ut för kanalen.

Trots nysatsning har man alltså efter 12 månander inte lyckats bryta en vikande trend.
Och om det blir som jag – och säkert fler med mig – tror kommer P2 att vara ett minne blott inom inte allt för många år.

Glagolitisk mässa. Någon?
Janáceks mäktiga verk ringde i Malmös konserthus under gårdagskvällen … Danmarks Radiokör sjöng, Mso och de fyra solisterna (varav två var hysteriskt bra) lirade skjortan av en förvånad publik. Det var inte fullsatt; helt konstigt är det kanske inte. Själv har jag inte sprungit på verket speciellt ofta, men igår var det dags för första live-tillfället. Ibland undrar jag vad som hade hänt om ett sådant här stycke hade skrivits av en svensk kompositör – hade vi tagit det till oss? Jag är inte säker. Men alldeles oavsett var detta kommer ifrån, är det alldeles underbart. Jag tror att det kan komma från himlen.

Det är vackert, pampigt, komplext och rytmiskt utmanande här och där. Framförallt är det ett alldeles eget tonspråk som Janácek lyckats utrusta sig med över åren som kompositör. Köp verket – det är värt en upptäckt. 

Läs lite mer här

Köp musiken här 

Nya tag i Norrland

Det var väl ändå för väl. En nyhet som är en riktig nyhet. Ensemble Modern har länge regerat som en av världens tyngsta namn inom genren. Som vanligt (får jag väl nästa säga) var det genom den store Zappa som jag upptäckte dem. Nu kommer Neo igång. Sveriges första professionella "klassiska" ensemble som bara ska syssla med nyskriven musik – ok Kroumata ska väl räknas men ändå. (Förresten, hur länge är musik nyskriven?).

Daniel "Bländar’n" Blendulf är cellist och Daniel Svarfvar lirar även han med Neo. Så, ut och spela med er så snart ni kan. Ge kidsen och även vuxna en dos icke färdigtuggad musik.

Vad ska man säga? Neo Norrbotten, Nytt konserthus i Piteå, Nytt kulturhus i Luleå. Och så Nytt golv på Norrlandsoperan, får man förmoda.
Lägg därtill Fredrik Höglunds internetprojekt för opera på internet – hä händ’ i Norrland.

Mvh, Igor
(med 15 egenupplevda norrländska år i bagaget) 

Har detta någonsin hänt i Sverige tidigare? Att det under ett drygt år tillsatts nya chefdirigenter på alla Sveriges större orkestrar?
Inte har det uppmärksammats i alla fall. Vi tar det uppifrån och ner:

Gävle SO: Robin Ticciati (England)
Kungliga Filh: Sakkari Oramo (Finland)
Radioorkestern: Daniel Harding (England)
Norrköping SO: Alan Buribayev (Kazakstan)
Göteborg SO: Gustavo Dudamel (Venezuela)
Helsingborg SO: Andrew Manze (England)
Malmö SO: Vassilij Sinaisky (Ryssland)

Sju städer, sju snubbar. Även om jag skulle vilja kan jag inte nämna särskilt många svenska dirigenter som skulle ha matchat eller som ens har sökt tjänsterna. Jag har sett alla utom Ticciati dirigera, men vågar påstå att det är Malmö som gjort det säkraste valet. Inte så konstigt efter slaktarkungen Christoph König gjort sitt. Sällan har orkestern låtit så oinspirerad och konstigt vore det annars.
König såg till att få dirigera mängder med "russin" och tolkningarna var varken fräscha eller nydanande. De var sorgligt förutsägbara efter bara en kort stund, tempi som fick mig att vibrera av olust. Hur orkestermusikerna kände sig syntes och hördes. Enter Sinaisky – en fenomenal dirigent, grattis Malmö! Så hade jag förmodligen också valt oavsett om jag hade König i färskt minne eller ej.

Det djärvaste valet har ändå GSO gjort. Här måste en hel del bevisas. Harding har trots sin låga ålder massor av erfarenhet och frågan är mest hur man kommer att komma överens med honom. Oramo kommer att visa sig vara ett lysande val, han är verkligen prövad och har gjort massor av lyckade projekt i Birmingham - även Manze bör också nämnas extra: han är en exceptionell barockinterpret och en violinvirtuos av guds nåde. Frågan är då snarare vem Helsingborgs andredirigent ska bli – Ledningen (Thomas Löndahl) har från början uttalat att HSO ska ha två ledare.

Buribayev såg jag redan på Malkotävlingen för en herrans massa år sedan – jag minns inte om han vann eller fick hederspriset då, men jag minns att jag var helt tagen av hans stil. Det var då det och jag har inte tänkt mer på det, bara undrat vart han sedan tog vägen. Döm om min förvåningen att han skulle bli SON:s nye dirigent. Kul!

Hälften av orkestrarna har riktigt valt unga dirigenter – killar som inte ens fyllt 35. Det blir spännande att se hur och om det innebär något nytt.  Det som verkar så bra, behöver inte bli det. König var dryga 30 när han kom till MSO.

Luggen. Glöm aldrig luggen! 

Ok, jag är plågsamt medveten om att jag för en envis kamp för att få alla bloggbesökare att totalt tröttna på Stravinsky. Men här börjar jag om lite lätt. Jag har fått en ny gnista och jag fick den i Berlin. Inte helt oväntat kanske, men besöket där gjorde mig lite ledsen. Varför så bra där? Varför så småtrist här?

Låt mig förklara. Jag fick, av min alldeles fantastiska fru, biljetter till Berlinerfilharmonikerna och deras konsert under Christoph Eschenbach. Han kan dirigera. Men vem tvivlar på det faktum att BF skulle vara annat än en alldeles otroligt bra orkester? Jag gjorde det, ärligt talat. Jag har följt dem, lyssnat på skivor och läst om orkestern så att jag liksom mer eller mindre lyckats förgöra dem och låtit dem glida in i ett töcken av matter-of-factliness. "Jodå, de är ju fantastiska" hör man sig trött säga. Vad skulle de annars vara?

Jag var otroligt glad för biljetterna. Herregud, det var ju total Tjaijkovski-mania som gällde. Sexan. Men något i mig, förmodligen någon ännu outforskad försvarsmekanism som överutvecklas hos storkonsumenter av klassisk musik, varnade mig. "Bli inte ledsen om det inte är så förbannat mycket bättre än…GSO…eller Radiosymfonikerna." Ack. Fåntratten i mig. Fegisen. Borde det inte vara tvärtom? Borde jag inte kaxigt knalla in på Philharmonie och säger snarare – "Com’on, gimme hell! Visa vad det här är för hype nu." För jag har verkligen jag verkligen inte bara haft ett odelat gott öga till orkestern. Det finns rätt mycket som man ogilla också. Sådana här upplevelser ska man förstås inte ägna en massa ord. Så därför ägnar jag mer eller mindre hela bloggposten till att återge mina förväntningar. Eller avsaknaden av desamma.

Svaret på frågan – hur var det?
Helt. Ohyggligt.

.Ofattbart bra.

Det liknade helt enkelt ingenting jag sett/hört/känt live i mitt liv. Och definitivt inte i samband med Tjaijkovskij.

80 % av orkestern har bytts ut (eller förnyats) de senaste 15 åren. Av detta märks allt. Och inget, så att säga.

Välkommen – kommentarer om egenupplevda BF-upplevelser kan med fördel hamna nedan.
- Gimme hell. 

 Eschenbach – dödskoll på grejerna.

Jag tvekar inte att önska er ett riktigt spännande nytt år. För oss på OPUS har det börjat lite småtufft. Julen stukades ordentligt efter en ovanligt trevlig julafton. Strax därefter nåddes vi av budet att redaktionen fått besök av tjuvar och banditer. Det måste ha varit ett smått lustigt band som tvingade sig igenom våra fönster där, den där mörka, regniga julaftonsnatten 2006. De snodda naturligtvis alla våra datorer, alla skärmar och en hel del annan elektronik. Rätt dyra grejer i slutänden.

Men med tanke på att de faktiskt bröt sig in på en redaktion som ger ut Sveriges enda magasin om klassisk musik snodde de med sig 50 dvd:er med operor och konserter samt 4 kartonger med skivor. Mest kammarmusik. Undrar vad de egentligen var ute efter. Musiken eller elektroniken? Var det det förstnämnda kan jag säga att det känns lite bättre.  Hade jag valt den banan hade jag nog också snott med mig lite Verdioperor på dvd.

Obs. Bilden är arrangerad och är alltså inte från det ovan nämnda tillfället.

Vissa personer har gjort mer för konsten än andra. Hendrix är en så’n för mig. Zappa likaså. Och Beethoven. Och när jag ändå sagt det måste jag faktiskt nämna Domenico Scarlatti och hans sanslösa sonator… 555 stycken (som man känner till) blev det till slut. Nåväl, saken med dessa sonator är att de är före sin tid på en hel mängd sätt. Ofta intressantare än Bach, fyndigare än Haydn (och före honom) och påhittigare än di fleste. Föddes 1685 och dog 1757.

Det är dock ingen barnlek att spela dessa sonator väl. Det märks inte minst på alla de inspelningar som görs och gjorts av D. Scarlattis musik.

På den här sidan listar jag ibland saker jag uppskattar alldeles extra mycket, exceptionella skivor etc.
För ett drygt år sedan kom Sudbin ut med sin debutplatta. Det första han spelade in var varken Rachmaninovs 2:a eller Griegs pianokonsert. Inget Mozart och heller inga Beethovensonater. Nej, Scarlatti skulle det bli. 18 månader senare lyssnar jag fortfarande på den här sanslösa plattan. Istället för att gasta på en blogg tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga följande:

Gillar du pianomusik? Köp Sudbins platta. Ladda ner den på www.emusic.com/opus eller köp den någon annanstans (skriv bara Sudbin i sökfältet) Det är en helt otroligt bra skiva, en av de bästa pianoplattorna jag någonsin hört. På tal om nydanande, lägg märke till namnet Yevgeny Sudbin.

Recension 1

Recension 2 

En av pionjärerna på Internet vs. Classical, BBC (som fortfarande ligger sju milj. mil före SR) lade upp alla Beethovensymfonier för gratis nedladdning. Detta var ett tag sedan nu och blev mer än 50 gånger så poplulärt som man räknat med: 1,3 miljoner nedladdningar på en vecka. (Inte en månad, som det tyvärr står i senaste numret av OPUS…).

Hur som helst, dessa, riktigt bra inspelningar kan man idag få tag i för en väldigt billig penning på Chandos nedladdningssajt. För £20 får man hela rasket – alla nio symfonier. Inspelningarna hittar du Här.

Men den som vill ha 35 gratisspår för nedladdning av musik går som sagt till emusic. Här.