Nu har det kommit en inspelning som jag väntat men knappast hoppats speciellt mycket på. I Boulez Mahlercykel (som nu bara saknar 8:an och beroende på hur man räknar även 10:an) har jag inte hittat mycket som fått mig att lyfta från golvet. Nu har tvåan alltså kommit ut – i alla fall har den kommit hem till mig. Julafton! Så, nu efter en halvgenomlyssning känner jag mig på något mystiskt sätt tvingad att gå in på bloggen och göra en mindre omvändelse – låt oss säga en kvarts till att börja med. Spontant är detta ju alldeles förträffligt! Inte minst är ljudet mycket, mycket bra. Köttigt!

Efterklangen och balansen mellan instumenten här är ett kapitel för sig (ett inlägg om endast denna fråga detta utlovas snart. Jag är nämligen dödstrött på alla konsertsalar som stumt och trist återger musiken utan någon vidare efterklang. Jag vill ju att det ska vara som på skivorna – var finns de konsertsalarna i Sverige?) Vid sidan om fantastiskt ljud gör tolkningen ett stort intryck på mig. Jag tror att detta ska recenseras i nästa nummer av OPUS. Jag tror inte att jag kan hålla fingrarna borta från uppgiften… 

Nej, jag har sällan blivit imponerad av Pierre Boulez. Han har i mina öron ofta låtit distansierad lite smått avmätt. Hans Das Lied von der Erde är dötrist t ex. Men nu… Hmmm, håller jag på att få omvända mig?

Skivor med klassisk musik säljer inget vidare. Så dåligt att arrangörerna brukar be dem hålla till någon annanstans när man ska ge dem priser (typ en Grammis). "Nej, ni ska inte vara här på Berns. Här ska vi ju filma pristagarna. Ni får vara på Cirkus, det finns en journalist där från Nerikes Allehanda tror jag. Det finns en back läsk i hallen också, hoppas ni får det kul ikväll."

Skivor med körsång säljer inget vidare heller. Skivor med manskörmusik säljer riktigt, riktigt dåligt. Jag vill minnas att jag läste på Gunilla Brodrejs blogg om körskivor som spelas in och ingen lyssnar på. Så är det nog tyvärr. Och riktigt intressant (eller sorgligt) blir det när man inser att inte ens körsångarna köper skivor med andra körer. Att sjunga är för många att umgås – och många känner inte för att höra när andra umgås, än mindre betala för det.

Nåja, plötsligt händer det heter det ju – och nu har det gjort det. Timingen i form av en larvigt sen vår är en faktor, ett budgetskrämt SVT som har ångest och funderar på om de inte borde sluta sända traditionstyngda program som "I vårsolens glans" med Studentsångarna i år igen skapar rubriker och plötsligt händer det som sagt. En ny skiva med Studentsångarna som sjunger vårsånger kommer ut på Naxos och tjoff så har man sålt guld. Och två veckor senare platina. Jo, det är inte varje dag som sånt händer. Och så kommer TV4 och säger att de vill minsann sända Studentsångarna. Man njuter av dubbla anledningar: dels är skivan riktigt jäkla bra, men också för att det är ett gyldene tillfälle att konstatera att det finns massor av folk som vill köpa annat än Smurfhits.

Ist das überhaupt zum Aushalten? Werden sich die Menschen danach nicht umbringen?

(Kan man överhuvudtaget stå ut med detta? Kommer inte folk att bara vilja ta livet av sig efteråt?) 

Mahler snackade med Bruno Walter när han kommit till slutet av genomgången av det då nyskrivna och aldrig framförda verket Das Lied von der Erde. Tur att han körde på. Med rätt inställning, dirigent och orkester motsatsen för mig, man vill aldrig dö.

 Köp, köp, köp.

 Vår = nya skivor = tack och lov.

Nya kontakter, nya bekantskaper – det är något att vara rädd om. Och glad för, för hur kul vore det utan dem? I journalisten Thomas Roth har jag en ny bekantskap som jag är extra glad över just nu. Extra kul blir det dessutom när bekantskapen inleddes med osande och förargade mail oss emellan angående OPUS. Det var nästan lite lavetter och svavel där.

Förrutom spetskunskaper om teknik och musik (inte minst är han en av landets SACD-experter) ruvar Herr Roth även på en mängd intressanta hemligheter. En av dessa är Boris Tchaikovsky (1925-1996 och inte det minsta släkt med efternamningen, vad jag vet). Thomas Roth utnämnde en inspelning i SvD en skiva med hans musik till bland det bästa under hela 2005. Man blir onekligen nyfiken på den för mig ännu okände ryssen.

Sedan är det tydligen så att Bernard Haitink, den gamle holländaren spelat in en blivande klassisker i sin nya Beethoven-sjua. Recension i nästa nummer av OPUS? Min vårhunger för nya inspelningar är väckt! Tack för det Thomas.