Vissa personer har gjort mer för konsten än andra. Hendrix är en så’n för mig. Zappa likaså. Och Beethoven. Och när jag ändå sagt det måste jag faktiskt nämna Domenico Scarlatti och hans sanslösa sonator… 555 stycken (som man känner till) blev det till slut. Nåväl, saken med dessa sonator är att de är före sin tid på en hel mängd sätt. Ofta intressantare än Bach, fyndigare än Haydn (och före honom) och påhittigare än di fleste. Föddes 1685 och dog 1757.

Det är dock ingen barnlek att spela dessa sonator väl. Det märks inte minst på alla de inspelningar som görs och gjorts av D. Scarlattis musik.

På den här sidan listar jag ibland saker jag uppskattar alldeles extra mycket, exceptionella skivor etc.
För ett drygt år sedan kom Sudbin ut med sin debutplatta. Det första han spelade in var varken Rachmaninovs 2:a eller Griegs pianokonsert. Inget Mozart och heller inga Beethovensonater. Nej, Scarlatti skulle det bli. 18 månader senare lyssnar jag fortfarande på den här sanslösa plattan. Istället för att gasta på en blogg tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga följande:

Gillar du pianomusik? Köp Sudbins platta. Ladda ner den på www.emusic.com/opus eller köp den någon annanstans (skriv bara Sudbin i sökfältet) Det är en helt otroligt bra skiva, en av de bästa pianoplattorna jag någonsin hört. På tal om nydanande, lägg märke till namnet Yevgeny Sudbin.

Recension 1

Recension 2 

En av pionjärerna på Internet vs. Classical, BBC (som fortfarande ligger sju milj. mil före SR) lade upp alla Beethovensymfonier för gratis nedladdning. Detta var ett tag sedan nu och blev mer än 50 gånger så poplulärt som man räknat med: 1,3 miljoner nedladdningar på en vecka. (Inte en månad, som det tyvärr står i senaste numret av OPUS…).

Hur som helst, dessa, riktigt bra inspelningar kan man idag få tag i för en väldigt billig penning på Chandos nedladdningssajt. För £20 får man hela rasket – alla nio symfonier. Inspelningarna hittar du Här.

Men den som vill ha 35 gratisspår för nedladdning av musik går som sagt till emusic. Här.

Bra att det börjar röra på sig, vissa företag har verkligen lyckats ta tag i det uppenbara behovet med nedladdningsbar musik. Itunes var först ut på bred basis. Visst, de har ett fett utbud men priserna är ändå förhållandevis höga. Vad får du för pengarna (90 kr/skiva) människa? Lite filer som du kan lyssna på. Kopiera, flytta, bränna till egna skivor? Nja – en hel del är skyddat på en massa sätt och strulet är faktiskt ganska omfattande.

Å andra sidan, en skiva som man lyssnar på kan mycket väl visa sig upplevas vara värd både 9, 90, 900 och 9000 kronor för lyssnaren, så det där med priset är ju verkligen en relativ fråga…

Som kort sammanfattning kan jag avslöja att vi gjort ett omfattande OPUS-test på ett antal sajter.

De tre bästa var (utan inbördes rankning här)

• ryska sajten www.allofmp3.com (luddig, billig, ifrågasatt legalt, och krånglig).
  - Kanske inte låter som någon höjdare, men priset och flexibiliteten är unika fördelar.
  
• iTunes. Störst, snyggast och enkel att använda. Jobbig med alla krav dock…
  - Du får inte använda det du köpt hur du vill, inte så billig och rätt uselt independentutbud
• Uppstickaren www.emusic.com
  - Kanonutbud på independent-sidan. Bra betalningsmodell också. Går att testa gratis.
  Mer om detta i nästa post…
  

En EMI-källa berättade igår att Nina Stemme aka. Glyndebourne & Bayreuth-Isolde tjoffar, mitt under brinnande skivbolagsapokalyps in ett skivkontrakt med bolaget. Hennes Isoldeskivdebut med Domingo (på Pappano-cd:n i fjol) gjorde kritiker och Wagnerianer från Cardiff till Knivsta knäsvaga. Och nu blir det alltså fler skivor med Stemme – men nu under eget namn.

Gissa vilket vapen som hör till vilken stad

Det blir en recitalskiva – med samma orkester och dirigent som på Tristan&Isolde-plattan, en kombination som gör att jag faktiskt tror på projektet. Givetvis blir det bland annat Vier letzte Lieder, utan vidare bland det vackaraste som skrivits för sopran och orkester. Bara Liebst du om schönheit kan tävla om min förstaplats. De senaste 100 gångerna jag lyssnat på de sanslösa Strauss-sångerna har Karajan och Janowitz varit företrädare. Jag tror att det mycket väl kan vara omöjligt att göra det bättre. (Men det har jag trott om Beethovens symfonier också med jämna mellanrum också).

I love Gundula 

Jag ser helt klart fram emot skivan. Under tiden fördrivs tid och onda andar med Sir Davies Ma Vlast från LSO live- skivan. Så ohyggligt bra. Nog är LSO lives plattor bland det bästa som hänt i skivbranschen på ett decennium eller två. Köttigt liveljud – rått stråk och nästan genant närhet till musikerna.

I love LSO live 

Jag sitter i knät på en varmblodig lso-hornist när jag har hörlurarna på mig. Koss Porta Pro är fortfarande det mest prisvärda hörlursalternativet ever. Sådärja, från Stemme via Karajan och LSO live till hörlurar på femton rader.

Ja, frågan är om jag inte älskar mina Porta pro också.
Kärlek är bra. Man kan slösa med den utan att den tar slut.

Ett par poster på den här bloggen har rört frågan om skivor som fysisk företeelse. En annan fråga, tätt sammankopplad är ju hur dessa små aluminumplattor ska levereras/säljas. Butikerna blir färre och färre – tveklöst. Nyheten kom redan för ett tag sedan men den är värd att tas upp i svensk media också...Alla 89 Tower Recordbutiker ska stänga i USA. Anledningen är nedladdning, legal liksom illegal, samt den massiva konkurrensen från nätsiterna (även från den egna…). Tower Records kommer således bara att finnas kvar på nätet. Butikerna sjunger svanesång i kör året ut. Lite sorgligt är det allt. 

Cross over-bolaget Universal /DG ger oss i höst två nyheter som står ut lite extra. En av dem har jag hunnit höra: Stings skiva. Den är ju bara för tuff. Jag gillar det och vem som helst får tycka att jag är en tråkig sell out. Det är faktiskt befriande att höra musik som är 400 år gammal med detta stuk. Jag tror nämligen inte att alla, Dowland själv inkluderad, sjöng med hyperskolade countertenorröster utan att vissa också bara körde på. They let it rip, som man kort kan sammanfatta det. Men det är ju bara vad jag tror. Och har jag fel gör det heller ingenting, för jag gillar Dowland bättre såhär än som hans musik brukar framföras. Det enda vi vet är att mycket få använde sig av inspelningstekniker på den tiden som tillät sångaren sjunga alla stämmor själv samtidigt. Så en sak är säker: det är helt och hållet otidstroget i många avseenden och det är alldeles utmärkt så. Ikväll ska jag lyssna på Anne Sofie och hennes Benny-sånger. Är inte fullt lika sugen på det, men någon måste ju göra jobbet…

Min favoritskiva maj-juni. Naxosfullträffen med Antoni Wits Mahler-åtta är lätt bland det bästa jag någonsin hört av det verket. Riktigt ärligt talat vet jag inte någon bättre alls just nu, varken nytt eller gammalt. Men hur låter det? Att det skulle vara den bästa genom tiderna är rätt stora ord, men jag vet som sagt ingen som gjort den bättre på skiva. Det enda jag hade kunnat önska mig hade varit andra solister på vissa områden t ex Ruth Ziesak, Peter Mattei, Anna Larsson…dvs precis den sättningen som Riccardo Chailly hade på sin Deccainspelning. Inspelningen som sådan var faktiskt inte speciellt bra. Jag var bländad av allt just den hade släppts. Bara omslaget lovade ju att detta skulle rocka hårdare än det mesta. På pappret såg det så bra ut. I hjärtat kändes det som ljummen mannagrynsgröt. Med lite hinna över.

Naxos nya kommer dock att hålla en bra bit in i historien.

Fetare än väntat        Fegare än väntat           

Lite gulligt, eller hur?

Vi fick bredband av tjockaste sort till det företag som jag jobbade på (Jo, Birgersson var chef) för 5 år sedan. Redan då var det hett, filer skulle man dela. Inte bara att det var inne, det var ju otroligt givande också. Man fick höra musik man aldrig hört förrut, låtar som dött vinyldöden eller bara inte klarat överlevnaden genom olika eror. Inspiration! Man fyllde hårddisken med massor av gigabyte och sedan låg dom där. Som böckerna i bokhyllan, ni vet. En hel del läser man. Men långt ifrån alla.

Jag har funderat på frågan i ungefär fem år nu. Jag ger upp och lägger mig platt, nu måste någon komma på något snart. Jag ser det som fullkomligt omöjligt och dessutom helt icke alls önskvärt att man försöker hindra fildelning och spridning av vare fritt eller upphovsskyddat material. Det är ju inte spridningen eller själva delandet som är det ondskefulla, det är som vanligt pengarna. Eller bristen på dem?

När jag var i Sydafrika 1997 besökte jag med en av mina barndomsvänner hans hemstad Mondhlo (en extremt fattig kåkstad). Han berättade att en massa hus nu hade fått elektrictet men att knappt någon betalade sina räkningar. Elen fanns ju där. "Kolla! Knäpp-knäpp" Och sedan stängdes strömmen av. Men sambandet fanns bara inte där. Att det var pengarna som gav ström var inget naturligt samband. Ström hade man upplevt som en lyx för vita i decennier och nu hade man det själv också. Vart vill jag komma… Vi har ett läge där fler och fler inte förstår att film och musik kostar pengar att producera. På internet är det gratis. Så enkelt är det för många.

Men jag då? Jag har ju inget emot nedladdning från vemsomhelsts dator. Och i förekommande fall inget mot att betala heller. Så hur löser man den ekvationen? Jag betalar gärna för en konsert, för en film på bio och även hemma. Men jag vill också kunna komma åt en mängd obskyra Mahlerinspelningar av tjeckiska Bohuslavorkestern gratis via mitt älskade DC++. Hur skulle jag hitta dem annars? Mycket hittar man i samband med att man söker annat nämligen. Man söker en känd sak och hittar tio andra okända. Laddar hem, lyssnar. Slänger, eller lysnnar så mycket så att man ha skivan. Så går det inte sällan till. Men hur det här fungera så att inte våra artister, orkestrar eller andra i branschen går under eller hamnar i något annat domedagsscenario
- Well, damn! Jag vet alltså inte.

Under tiden som någon där ute kanske sitter på en lösning och skriver in om det kommer jag att luska lite hur det ligger till med inspelningar med våra gamla favoriter  – t ex Beethoven (vars upphovsrättliga rättigheter ju liksom gått ut). Är dessa skivor lite mindre olagliga att ladda ner? Det är ju orkesterns och skivbolagets rättigheter? Men det är ju en mindre som kan stämma en då Ludvig själv är död. Och hur är det med inspelningar som är 70 år gamla? Är dom gratis nu? Naxos har ju några historical recordings…

Denna bloggtexts längd får ses som ett mycket konkret exempel på hur å ena sidan/å andra sidan jag tycker att den här frågan är.

Tack ock lov börjar det komma mer och mer lagliga köptjänster med riktigt bra priser. Då kan man ju svalka sitt glödheta samvete för alla hemska nedladdningssynder man begått. Om de lagliga – och de olagliga – tjänsterna ska vi skriva i nästa OPUS.

"knäpp-knäpp" 

Minns ni Barbara Streisands småfantastiska lp Classical Barbara. Kitschigt omslag, kända smörsånger av Orff, Debussy, Fauré, Händel och Schumann, men faktiskt rätt bra. Jag gillar den, trots att det känns lite fånigt att erkänna det (varför det?). Anyway! Sting, den gamle Police-mannen har gjort en Barbara, fast egentligen ännu coolare och spelat in gammal singer/songwriterlutmusik från 1500-talet. Det är sånger av renässanslutenisten och kompositören Dowland, och gissa vilket skivbolag som står bakom. Deutsche Grammophon. Intressant? Tja, ärligt talat tror jag att det kan vara lite coolt. En kollega som var på plats i studion har vittnat om att det var en street-Dowland, full av hjärta som spelades in. Sting och smuts. Inte äppelkindade, onödigt överskolade, smarta och sidbenskammade countertenorer. Ah, jag är faktiskt lite nyfiken, det ska jag erkänna. Jag är långt ifrån luta-intresserad, jag har dock alltid varit svag för Hendrix, Zappa och Dimebags gitarrspel så jag kanske har någon del i mig som kan gilla det. Skivan kommer i höst och DG gnuggar säkert händerna redan nu.

Jösses…vad är det som pågår här egentligen? Det är ju så bra att tapeterna lossnar från väggen. Jag har länge och till mångas irritation i tid och otid dragit fram Carlos Kleibers inspelning med Beethovens femma och sjua. (En – fortfarande – oöverträffad femma). Men den här (nyinspelade) sjuan tar för mig utan vidare priset som den intressantaste inspelningen av den sjunde symfonin. Det är förstås att vara överentusiastisk ibland…men jag känner mig rätt trygg här.

För att vara en liveinspelning är detta även ljudmässigt fenomenalt. Ljudet är precis där det ska vara, det är strävt och rakt, det är direkt utan att vara stumt och det är alldeles fantastiskt nära. Framförallt slås jag (bokstavligen) av timpanit. Sekunden senare av stråkattackerna och så BANG - av hornen. Andra satsen smygande och trevande tematiska lek med temat är så underbart levande. Alla är med, fyller på och gör detta till helt ny musik. Till min stora glädje kan jag utlova en enkom recension av Thomas Roth i nästa nummer av OPUS. Vi är överens om en sak. Detta är alldeles förträffligt bra.

Det blir en hel cykel av detta och det är väl det som gör mig mest glad…tänk en fyra som går i spåren från detta…eller en lyckad nia? Med Peter Mattei? LSO Live – som ger ut skivan – gav ut en rätt fräck Kullervo med Mattei på bas – så helt omöjligt kan det ju inte vara.

Helst skulle jag faktiskt se att sådana här inspelningar fick en halvtimme på ett extra förlängt Rapport.

Hursomhelst kommer bilden på omslaget här igen. Du hittar mer om skivan och om mina förväntningar inför den längre ner i bloggen.