Vissa personer har gjort mer för konsten än andra. Hendrix är en så’n för mig. Zappa likaså. Och Beethoven. Och när jag ändå sagt det måste jag faktiskt nämna Domenico Scarlatti och hans sanslösa sonator… 555 stycken (som man känner till) blev det till slut. Nåväl, saken med dessa sonator är att de är före sin tid på en hel mängd sätt. Ofta intressantare än Bach, fyndigare än Haydn (och före honom) och påhittigare än di fleste. Föddes 1685 och dog 1757.

Det är dock ingen barnlek att spela dessa sonator väl. Det märks inte minst på alla de inspelningar som görs och gjorts av D. Scarlattis musik.

På den här sidan listar jag ibland saker jag uppskattar alldeles extra mycket, exceptionella skivor etc.
För ett drygt år sedan kom Sudbin ut med sin debutplatta. Det första han spelade in var varken Rachmaninovs 2:a eller Griegs pianokonsert. Inget Mozart och heller inga Beethovensonater. Nej, Scarlatti skulle det bli. 18 månader senare lyssnar jag fortfarande på den här sanslösa plattan. Istället för att gasta på en blogg tänker jag helt enkelt nöja mig med att säga följande:

Gillar du pianomusik? Köp Sudbins platta. Ladda ner den på www.emusic.com/opus eller köp den någon annanstans (skriv bara Sudbin i sökfältet) Det är en helt otroligt bra skiva, en av de bästa pianoplattorna jag någonsin hört. På tal om nydanande, lägg märke till namnet Yevgeny Sudbin.

Recension 1

Recension 2 

En EMI-källa berättade igår att Nina Stemme aka. Glyndebourne & Bayreuth-Isolde tjoffar, mitt under brinnande skivbolagsapokalyps in ett skivkontrakt med bolaget. Hennes Isoldeskivdebut med Domingo (på Pappano-cd:n i fjol) gjorde kritiker och Wagnerianer från Cardiff till Knivsta knäsvaga. Och nu blir det alltså fler skivor med Stemme – men nu under eget namn.

Gissa vilket vapen som hör till vilken stad

Det blir en recitalskiva – med samma orkester och dirigent som på Tristan&Isolde-plattan, en kombination som gör att jag faktiskt tror på projektet. Givetvis blir det bland annat Vier letzte Lieder, utan vidare bland det vackaraste som skrivits för sopran och orkester. Bara Liebst du om schönheit kan tävla om min förstaplats. De senaste 100 gångerna jag lyssnat på de sanslösa Strauss-sångerna har Karajan och Janowitz varit företrädare. Jag tror att det mycket väl kan vara omöjligt att göra det bättre. (Men det har jag trott om Beethovens symfonier också med jämna mellanrum också).

I love Gundula 

Jag ser helt klart fram emot skivan. Under tiden fördrivs tid och onda andar med Sir Davies Ma Vlast från LSO live- skivan. Så ohyggligt bra. Nog är LSO lives plattor bland det bästa som hänt i skivbranschen på ett decennium eller två. Köttigt liveljud – rått stråk och nästan genant närhet till musikerna.

I love LSO live 

Jag sitter i knät på en varmblodig lso-hornist när jag har hörlurarna på mig. Koss Porta Pro är fortfarande det mest prisvärda hörlursalternativet ever. Sådärja, från Stemme via Karajan och LSO live till hörlurar på femton rader.

Ja, frågan är om jag inte älskar mina Porta pro också.
Kärlek är bra. Man kan slösa med den utan att den tar slut.

Jag förstår inte, blir det alltså ingen Katarina Dalayman på Kungliga Operans Valkyriaföreställningar nu? Hur det än är med den saken blir det nya OPUS-omslaget en perfekt systerbild till Gergievbilden som vi hade på OPUS 4. Ser fram emot att se det i tryck!

Cross over-bolaget Universal /DG ger oss i höst två nyheter som står ut lite extra. En av dem har jag hunnit höra: Stings skiva. Den är ju bara för tuff. Jag gillar det och vem som helst får tycka att jag är en tråkig sell out. Det är faktiskt befriande att höra musik som är 400 år gammal med detta stuk. Jag tror nämligen inte att alla, Dowland själv inkluderad, sjöng med hyperskolade countertenorröster utan att vissa också bara körde på. They let it rip, som man kort kan sammanfatta det. Men det är ju bara vad jag tror. Och har jag fel gör det heller ingenting, för jag gillar Dowland bättre såhär än som hans musik brukar framföras. Det enda vi vet är att mycket få använde sig av inspelningstekniker på den tiden som tillät sångaren sjunga alla stämmor själv samtidigt. Så en sak är säker: det är helt och hållet otidstroget i många avseenden och det är alldeles utmärkt så. Ikväll ska jag lyssna på Anne Sofie och hennes Benny-sånger. Är inte fullt lika sugen på det, men någon måste ju göra jobbet…

Minns ni Barbara Streisands småfantastiska lp Classical Barbara. Kitschigt omslag, kända smörsånger av Orff, Debussy, Fauré, Händel och Schumann, men faktiskt rätt bra. Jag gillar den, trots att det känns lite fånigt att erkänna det (varför det?). Anyway! Sting, den gamle Police-mannen har gjort en Barbara, fast egentligen ännu coolare och spelat in gammal singer/songwriterlutmusik från 1500-talet. Det är sånger av renässanslutenisten och kompositören Dowland, och gissa vilket skivbolag som står bakom. Deutsche Grammophon. Intressant? Tja, ärligt talat tror jag att det kan vara lite coolt. En kollega som var på plats i studion har vittnat om att det var en street-Dowland, full av hjärta som spelades in. Sting och smuts. Inte äppelkindade, onödigt överskolade, smarta och sidbenskammade countertenorer. Ah, jag är faktiskt lite nyfiken, det ska jag erkänna. Jag är långt ifrån luta-intresserad, jag har dock alltid varit svag för Hendrix, Zappa och Dimebags gitarrspel så jag kanske har någon del i mig som kan gilla det. Skivan kommer i höst och DG gnuggar säkert händerna redan nu.

”Min instrumentation är bättre än Beethovens och jag har bättre temata än han. Men – han föddes i ett vinland – och jag i ett land där surmjölken regerar.”
 
- Jean Sibelius.

Kunde jag kläcka ur mig sådana sköna oneliners skulle jag aldrig lämna hemmet och bara ägna mig åt min dagbok. (Läs: blogg) 

Nina – här utklädd till Isolde – försöker ta sig förbi Tristan. 

Sopranerna Nina Stemme och Hillevi Martinpelto har utsetts till hovsångare. Stemme utsågs till "årets bästa sångerska" förra året av den tyska tidningen Opernwelt. I det här landet vet gemene man förstås inte vem hon är överhuvudtaget.
Medan jag funderar på hur hett detta är (inte speciellt egentligen…men samtidigt väl värt en blänkare) så slår det mig hur lite som verkar vara hett just nu, överhuvudtaget. Det är typ våren som är på gång, efterfrågad. Alla vill ha den. Men på kultursidan är det tunnare. Till och med i rock- och popsvängen ser det dödstrist ut. Förrutom lite dans känns det idag som att Kvällstidningarna famlar i mörkret tillsammans med övrig press. Vi får se vad nästa grej är på musikfronten. Jag tycker att det gott kunde bli dags för lite allmän Sjostakovitjhysteri. Kanske inget löpsedelsmaterial. Men ändå.

Har du tänkt på hur mycket svartvitt som gäller inom branschen? Det är inte bra tycker jag. Omvänt kan man nämligen säga, har du tänkt på hur lite färg det är inom branschen, hur trist och färglöst det kan kännas med alla frackar. Ok, det kan visst vara stiligt, men det är för lite färg ändå! Jag undrar om det har sitt ursprung i noternas spännande färgschema eller hur det blivit såhär. När man kostaterar sånt, blir man glad att cellisten Mats Lidström ständigt drar sitt strå till stacken och spelar i bra mycket skönare kläder. Här i randigt. Hans nya Tintin-cd är för övrigt jäkligt bra, (minus säckpiporna i början. Myääääääääeeee!) Ju mer jag skriver om Mats, desto mer imponerad märker jag att jag är. Ju svartvitare och tristare saker är, desto mer syns och märks färgklickarna. Det känns helt ok nu när jag tänker efter.

 Så hääär länge tills Dudamel tar över GSO.

Hur kul som helst att Gustavo Dudamel fått tjänsten som Göteborgssymfonikernas nye chefdirigent. Och trots mitt tjat om att våga vara först om att ta in en skicklig kvinna är jag faktiskt überförtjust å allas vägnar. För GD kan dirigera & han kan kommunicera. Det syns på kroppsspråket – det syns på musikerna och det hörs! Dudamel är ung, charmig och har en skönt instinkitv approach i musicerandet. Resultatet på mahlerfemman i april, med just GSO, var sprakande, sjungande och aggressivt. Ibland var det väl mycket av de ständiga kroppsliga och musikaliska attackerna, men på något sätt behövs det i den där salen. Så, utan further ado säger jag grattis till göteborgarna. Det kommer nog att bli en hel del resor i fram tiden – men det var just det; det tar ju en hel massa år (2007/08) innan det är dags på riktigt och jag som aldrig har lust att vänta på musik.