Glagolitisk mässa. Någon?
Janáceks mäktiga verk ringde i Malmös konserthus under gårdagskvällen … Danmarks Radiokör sjöng, Mso och de fyra solisterna (varav två var hysteriskt bra) lirade skjortan av en förvånad publik. Det var inte fullsatt; helt konstigt är det kanske inte. Själv har jag inte sprungit på verket speciellt ofta, men igår var det dags för första live-tillfället. Ibland undrar jag vad som hade hänt om ett sådant här stycke hade skrivits av en svensk kompositör – hade vi tagit det till oss? Jag är inte säker. Men alldeles oavsett var detta kommer ifrån, är det alldeles underbart. Jag tror att det kan komma från himlen.

Det är vackert, pampigt, komplext och rytmiskt utmanande här och där. Framförallt är det ett alldeles eget tonspråk som Janácek lyckats utrusta sig med över åren som kompositör. Köp verket – det är värt en upptäckt. 

Läs lite mer här

Köp musiken här 

Det tog ju inte lång tid det där.

Trist men alldeles nödvändigt förstås. Men vem vågar tacka ja nu? Det får bli någon som gillar att gå på konsthallar men aldrig plankat in. Kanske en person som gillar musik men som inte hostar med flit under pianissimon. En som älskar film men som inte gick på 15-årsbio trots att hon eller han bara var 13. Framför allt får det vara någon som vågar stå för sin person och sina åsikter – det verkar inte C S C ha kunnat på ett för journalisterna tillfredsställande sätt.

Jag vill se Jan Berglin som kulturminister. Han har sett en del genom åren och har en bra distans. Eller Jack Black.

En annan jag kan tänka mig är Bengt Hall, hårda nypor, enormt kunnande och intresse för frågorna. Då han inte är politiker lär det inte bli av – men jag tycker att det just på kulturområdet hade varit bättre med en ickepolitiker…

Men det blir troligtvis Cecilia Wikström, vilket nog inte heller är helt fel.

Hon har ju inte fått någon chans direkt. Men den hon har fått så här långt går inte riktigt som beräknat. Alldeles oavsett hur Cecilia Kulturminister Stegö Chilò hanterar detta kommer ju brunnen att vara förgiftad ett bra tag. Vem tar henne på allvar efter att journalisterna har örfilat henne färdigt? Personligen är jag inte alls säker på hur jag känner inför hennes inställning till public service – klart är bara att om man inte accepterar eller respekterar den delen av avtalet så lär man inte heller ha deras (SVTs & SRs) förståelse för framtida beslut. Örat är liksom stängt, igenproppat med misstro. Utan att dessutom hunnit höra ett endaste dugg om Stegö Cilòs syn på opera och klassisk musik i övrigt känner man ingen enorm entusiasm. Cecilia, kan du berätta vad du går igång på när det kommer till musik så att man får en liten fingervisning? Är det Wagner eller Spohr? Eller Metallica eller Zappa? Är det ingenting , då blir jag orolig. Samtidigt vet jag jag inte varför jag oroar mig. Hur var det tidigare? Ulvskog? Hohoho… Pagrotsky? (Ja, honom träffade jag iaf på operan, men det säger mig ingenting då det var fetpremiär och gratis champagne.) Överraska, snälla kulurminister.

Ruggigt likt Vladimir Ashkenazy.

Minns ni låten? Huey Lewis var det om jag inte missminner mig. Idag sticker jag till Studio Uno i radiohuset. Mitt i musiken ska ställa frågor om varför klassisk musik har blivit hett igen. Eller kanske vill de bara snacka favoritinspelningar. (Jag hoppas fortfarande att jag någongång ska få frågan: "Vilken är din favoritbeethoven, Johannes?" Det är ju så barnsligt, men jag vill det ändå.

Tillbaka till drogerna. Min spanartrend är att mer och mer folk blir sugna på hållbara saker. De snackas om behovet av andlighet, och våra behov av saker som känns stabila när vi lever som vi gör, i 280 km/h. Kanske håller samma förklaring här? Jag vet inte. Själv tycker jag att musiken är hemskt mycket både ock: att en bra Mahler ger mig samma kick som Pantera eller Meshuggah gav mig för tio år sedan och att Mastodon ger mig idag samma geist som Mendelsohns "Aber der Herr sieht es nicht" – dvs energin och lusten att lyssna, ta in och omvandla till ren livsenergi. Det låter underbart flummigt. Men när det är bra så är det så jävla bra.

Ett annat sätt att uttrycka det: när det som tydligen ska vara kickar (enligt Den Stora Medieguden) inte känns speciellt viktigt eller spännande är det faktiskt rätt tuft att hitta dem på mera oväntade ställen. Få vet nämligen att man kan få stora skälvan av att höra på Carlos Kleiber dirigera Der Freischütz. Utan förkunskaper. Eller att den som går på Sjostakovitj 4:a mycket väl kan komma ut ur upplevelsen med en ny syn på musik eller livet överhuvudtaget.

Förr eller senare blir det nog känt att det finns andra spännande droger, när inte våra utskrivna mediemediciner funkar.

Here endeth the lesson.

Att man inte kan fortsätta såhär står ju klart. Musikerna i MSO har det tveklöst ganska tufft med lokaliteterna. Det måste till något nytt. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Undrar om arbetsskyddsstyrelsen har krupit omkring i utrymmena bakom scenen någon gång. Det är som i en ubåt; man behöver inte ens ha otur för att få en fagott i ögat. Och nu när MSO ska utöka med ett antal nya musikertjänster blir det förstås ännu mera uppenbart. Vad blir det då? Ett nytt, fräscht konserthus i Västra Hamnen? Det är lika möjligt som önskvärt att vi inom ett år får ett beslut på att Malmö får ett nytt hus för orkestern – och för publiken. Man får hoppas att Bengt Hall, Lennart Stenkvist och de andra verkligen anstränger sig att hitta ett stråk (hohoho) där människor rör sig. Skillnaden mellan det mitt-i-stanplacerade Konserthuset i Stockholm och Berwaldhallen kan inte bli tydligare vad det gäller kommunicera tillgänglighet för alla.

Det är lite samma sak med Malmös konserthus idag. Visst…Amiralsgatan/Föreningsgatan är jättelivlig, men det är mer bussar och bilar än goa strosande människor som är på upptäcksfärd. Så, in i smeten med det nya huset. Var smeten finns om 5 år (för det lär det väl minst ta…suck) får man ju också ta en funderare på.

Men jag gillar faktiskt det befintliga huset ur rent musikaliska aspekter. Jag tillhör (den lilla?) skaran som verkligen uppskattar luftigheten i Malmö konserthus akustik. Så, om det nu ska satsas på ett nytt konserthus får man baske mig se till att inte skaffa ännu ett hur i raden, ännu ett av dessa trista och studiomässiga hallarna utan karaktärsakustik (ja, jag hittade just på det ordet). Skapa en hall med klang och liv, med luft och egenheter. Gissa varför så många skivor med klassisk musik låter så förbaskat tråkiga. Det är för att vi har hunnit höra oss dödströtta på alla generiska studioinspelningar som bara förmedlar musiken på ett inte sällan sterilt och könlöst sätt. In med skillnaderna igen (och det gäller er orkestrar också!), stå ut, skilj ut er. Satsa på en 3-4 extra kontrabasar också när ni ändå håller på.

Av folkströmningarna att döma vore det inte helt dumt att lägga ett konserthus i botten av bilden.

Det har redan sagts och skrivits, (sanningen att säga har jag inte hunnit se ett enda avsnitt förrän nu. Fy!) Vilket ohyggligt bra tv-program Musikministeriet är. Extra stora plus att man har den goda smaken att vinjettera och lägga in pausavsnitt, mer eller mindre enbart med klipp av Pizzicato Fives underbara musik. Men det jag gillar mest är att det är öppet och tillgängligt, intressant och tankeväckande.

Ok, jag hade velat ha mer ingående svar på till exempel frågan om varför svensken klappar på 1:an och 3:an. Teorin lät bra, visst…men det kändes som att det var långt ifrån färdigutrett. Det är sådana frågor som är livsviktiga för oss musiker. Folkmusiken svänger ju rätt hårt, men å andra sidan är det mycket polka och schottis – så där ligger säkert ännu en del av svaret.

Hur som helst, med Camilla Lundberg, Gunno Klingfors, m fl. – och inte minst idésprutan och the grand master producer Carl Tofft kan Svt skatta sig lyckliga. Ge dem mer pengar och programtid. Please, låt dem göra fler serier om "livsviktiga"  frågor. Det skulle alla tjäna på. Framför allt visar deras track record att det dom gör fungerar – publiken tittar ju uppenbarligen! Ställer man Riket mot Musikministeriet (- och det kan jag väl få göra?) framstår det hela som självklart. Public service när den är som bäst kan anta spännande skepnader när det görs utifrån både form och innehåll. Ett annat favoritprogram är Mythbusters, som går på Discovery hade också det med lite god vilja kunnat hamna på Svt.

Men man får vara glad för det lilla  – se Musikministeriet

Glöm inte bort radioprogrammen med radioprofilen Calle Friedner och Per Skans. Programmen går den 10, 17 och 24 septmeber samt den 1 oktober. Alltid klockan 14.00.
Kanalen heter P2.
Jag hoppas på lite översikt i den närmast ogenomträngliga sörjan av versioner om "Dima" och hans syn på saker. För mig spelar det ändå en rätt stor roll vad kompositörer har tyckt eller velat med sin musik. En liten extra dimension helt enkelt. En lång text i ämnnet publiceras i OPUS 6 som kommer ut alldeles snart. Ett fantastiskt bra nummer om jag får göra en egen bedömning – kul intervjuer och en mängd recensioner, många skivor som inkasserat höga (i några fall tom högsta) betyg!

Detta är ingen blogg om schlager. Detta är ett rop på hjälp. I morse förirrade jag mig in på Aftonbladets hemsida och får ett tiotal rosa rubriker – allt om det ohyggligt spännande dramat i Aten. Resurskrävande som tusan, men det gör inget; det är ju viktigt!
"Es ist Wichtig!" hör jag mig själv skrika med hetsig stämma.

Tvångstanke…måste räkna snabbt hur många – viktiga – artiklar som skrivits sedan mitten av mars? Två HUNDRA artiklar, på två månader. I en tidning. Men så är det med saker som är viktiga.

Uppriktigt mår jag plötsligt lite illa när jag tänker på hur mycket tid och pengar som läggs på detta. 200 artiklar – En tidning – Ein Volk. i Nej, i detta samhälle är ingen är elak, skadan sker passivt.

Är detta egentligen ofarligt? Eller visst måste man hålla igen någon annanstans när man satsar på detta?
Personligen känner jag att det är snudd på ömöjligt att ta ledarsidornas klagomål på FN på allvar, kärnkraftsiranier eller idiotiska vapenlagar i USA.
För nej, vi kan inte vara båda saker samtidigt
Nej, vi kan inte vara både eftertänksamma och humanister, försöka förändra saker och skapa något som betyder något – om vi samtidigt blåser iväg miljoner på det här sättet. En journalist mässar att en ny tideräkning har inletts nu när Lordi vunnit. Jag kan bara hålla med – men av andra anledningar. Skitmusik som blivit skitviktigt, en ny tideräkning som hunnit sätta sig. Det är norm nu. En ny tideräkning. Varför inte. Men folk vill läsa om det. Och folk gör tidningarna.
Folk är med andra ord inte kloka.

När kommer vi att tröttna på det utspädda vattnet som bjuds?

Så här ska du göra, grabben.

Det råder inga tvivel om att det finns oräkneliga dirigenter som dessutom är kvinnor. Lika få tvivel råder om att de nästan aldrig anlitas av våra svenska orkestrar. Vad är problemet? För dåliga, för få, för vaddå? Den där frågan var menad att låta smått irriterad, om någon undrar. Har ledningarna betänkligheter när pianister och violinister kontrakteras? Inte då. Kan det vara så att man missat tåget så smått och de fåtalet riktigt stora idag är för dyra för oss här? Kanske verkar det vara retoriska frågor…men jag vet alltså inte svaret. Marin Alsop (internationellt kändare än alla Sveriges chefdirigenter och konserthuschefer tillsammans) tar med sig Hilary Hahn och Dansken (pluralis) den 16 mars till Malmö och gör Sibelius violinkonsert. Bättre ändå, Alsops råsop mot alla konservativa narrar blir förstås när hon gör Brahms etta samma kväll. Och detta alltså med Dansken – en av mina absoluta favoritorkestrar. Efter det kommer åtminstone Malmö att vara intaget.lite smått ironiskt dock att det är ett gästspel, från Danmark, och alltså inget helt svenskt arrangemang. Kom igen nu. Jag har sagt det förrut och lär få fortsätta. När vaknar svensken? Här är början på ettan – pukor och stråk. Tungt, tungt men med energi (lyssna). Alsop kommer att krossa oss alla södra Sverige.  

Vad tror du? Vilken svensk orkester blir först – vem förstår det Salzburgfestivalen redan vet, det Savolinna redan insett? Vem kommer att kontraktera estniska Anu Tali?