Klockan är väl snart två och om ett par timmar är det morgon igen. Då vill tryckeriet allra senast ha högupplösta pdf:er till ett nytt nummer av OPUS. 108 sidor. Mastigt. Men faktiskt förjäkla bra. Ett par timmar till bara. Snart är jag tillbaka med historier om Slaktarkungen och Den glömske trombonisten, en av mina favoritvänner i hela Sverige…

Nej, inte finns det någon bra ursäkt för att jag varit så inaktiv på bloggen.
Jag hoppas på bättring från min sida. Skäms, Johannes!

En EMI-källa berättade igår att Nina Stemme aka. Glyndebourne & Bayreuth-Isolde tjoffar, mitt under brinnande skivbolagsapokalyps in ett skivkontrakt med bolaget. Hennes Isoldeskivdebut med Domingo (på Pappano-cd:n i fjol) gjorde kritiker och Wagnerianer från Cardiff till Knivsta knäsvaga. Och nu blir det alltså fler skivor med Stemme – men nu under eget namn.

Gissa vilket vapen som hör till vilken stad

Det blir en recitalskiva – med samma orkester och dirigent som på Tristan&Isolde-plattan, en kombination som gör att jag faktiskt tror på projektet. Givetvis blir det bland annat Vier letzte Lieder, utan vidare bland det vackaraste som skrivits för sopran och orkester. Bara Liebst du om schönheit kan tävla om min förstaplats. De senaste 100 gångerna jag lyssnat på de sanslösa Strauss-sångerna har Karajan och Janowitz varit företrädare. Jag tror att det mycket väl kan vara omöjligt att göra det bättre. (Men det har jag trott om Beethovens symfonier också med jämna mellanrum också).

I love Gundula 

Jag ser helt klart fram emot skivan. Under tiden fördrivs tid och onda andar med Sir Davies Ma Vlast från LSO live- skivan. Så ohyggligt bra. Nog är LSO lives plattor bland det bästa som hänt i skivbranschen på ett decennium eller två. Köttigt liveljud – rått stråk och nästan genant närhet till musikerna.

I love LSO live 

Jag sitter i knät på en varmblodig lso-hornist när jag har hörlurarna på mig. Koss Porta Pro är fortfarande det mest prisvärda hörlursalternativet ever. Sådärja, från Stemme via Karajan och LSO live till hörlurar på femton rader.

Ja, frågan är om jag inte älskar mina Porta pro också.
Kärlek är bra. Man kan slösa med den utan att den tar slut.

Sitter och kämpar med en artikel om nedladdning och den klassiska musikbranschen. Det är inte långt ifrån att man anar en revolution på gott och ont för orkestrar och skivbolag. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen: hur det här "slutar" är omöjligt att sia om. Glädjande nog finns det mer gott än ont i denna utveckling, som jag ser det. Inte minst genom att orkestrarnas musik kan spridas och att mindre bolag får samma (eller åtminstone mycket bättre) möjligheter som de stora att marknadsföra sin musik. Innan något definitivt ljudformat får fotfäste, som är bättre eller mera hanterbart än mp3 tror jag dock att det inte går att komma ända fram. Den som lever får ladda ner verkar det som.

Tack, tack, tack.

Så otroligt skönt att se, höra och uppleva. Igår var jag på Malmö konserthus där Beethovens 4:a och Sjostakovitjs 5:a har spelats i denna, Sveriges bästa festivalsatsning på mycket länge: Music Around.

Ikväll var det mycket som var väldigt bra. I Sinaisky har MSO funnit en kompetent och spännande guide till den snåriga stigen, till den branta stegen uppåt, mot toppen. Orkesterns högstanivå är imponerande. Likaså deras lägstanivå (horribelt låg). Men är allt klaffar, och det gjorde det alltså igår, kan man bara säga Glory! MSO:s låga brass är magnifikt, tight och skinande, bitande och maffigt medan trumpeterna är betydligt skitigare. Här finns mer att jobba på – men ibland är det imperfekta befriande. En instrumentalist som definitivt är värd att nämna är Rainer Gibbons. Denne oboist (från Nya Zeeland) har gett MSO en alldeles egen röst i detta märkliga träblåsinstrument. Hans insatser igår var rörande.
Sinaisky dirigerade inte en takt när Gibbons lyfte fram en underbart levande, ensam klang. Det var magi och jag var där.

MSO har en stor resa framför sig. Jag tror nu, särskilt efter att ha talat med Sinaisky idag under fredagmorgonen, att orkestern kan nå mycket långt. Igår fanns mer än bara grymt välskriven musik i rummet – det fanns massor av bultande hjärtan i salongen. Både på och framför scenen.

Jag tänkte sedan på vägen hem på vem han påminner om, denne Sinasiky. Idag kom jag på det. Min favorit tv-personlighet nummer ett: Cosmo. Samma lugg, mina damer och herrar.

Ett par poster på den här bloggen har rört frågan om skivor som fysisk företeelse. En annan fråga, tätt sammankopplad är ju hur dessa små aluminumplattor ska levereras/säljas. Butikerna blir färre och färre – tveklöst. Nyheten kom redan för ett tag sedan men den är värd att tas upp i svensk media också...Alla 89 Tower Recordbutiker ska stänga i USA. Anledningen är nedladdning, legal liksom illegal, samt den massiva konkurrensen från nätsiterna (även från den egna…). Tower Records kommer således bara att finnas kvar på nätet. Butikerna sjunger svanesång i kör året ut. Lite sorgligt är det allt. 

Skymning kan vara vackert också, tack och lov.

Hörni, kulturskymning råder i sanning. På väg mot natt. Idag fick jag via kontakter höra att Sydsvenskan
först inte svarar på inbjudan på mail med sedan efter påringning från konserthuset tackade preliminärt nej till att komma på pressträff/frukost med nytillträdande chefdirigenten i Malmö, Vassily Sinaisky. Intresset (eller ska vi säga förståelsen) för att Sydsveriges största och förmodligen dyraste kulturinstitution får alltså en ny chef på den konstnärliga sidan och Sydsveriges största – och egentligen enda – tidning, finns inte. Man ser inte vitsen, behovet eller självklarheten att bevaka händelsen. Är jag förvånad? Nej. Irriterad? Ja.

För sedan, när nog många har klagat eller "rätt" gestalt sagt till att det vore vansinne att nöja sig med att skriva en ny tirad i antologin "Oerhörda Idolhändelser" – så skriver man om händelsen eller personen. Och så kommer man undan igen.

Min poäng är nämligen inte alls att man inte skriver, det kan man nämligen visst göra när man fått impulsen. Och av det simpla skälet att är nödvändigt för att kunna ha någon trovärdighet som en av Sveriges största morgontidningar. Nej, min poäng är att färre och färre av de som sitter i gate-keeperfunktionen själva får dessa impulser, eller åtminstone har en naturlig förståelse av värdet med att bevaka eller skriva om annat än det man själv tror gäller för tiden.

Färre och färre inser att kunnandet på redaktionerna blivit smalare och dessutom grundare (än vad? – ah, det här är skrivet i affekt, för tusan. Jag bestämmer att det är så nu bara).

Kanske är det samma situation men spegelvänt som rådde på 50- och 60-talet när pop, blues och rock blev stort. Då satt det förmodligen ingen med kunskap eller intresse för detta och man skrev inte mer än man måste om "skrän" och annat "dunka-dunka".

Alldeles oavsett är det rätt illa ställt på kultur- och nöjesredaktionerna när bara en enda (eller ens det!) är intresserad eller överhuvudtaget kan något om den del av kulturen som fortfarande varje vecka möter en jättepublik och som fortfarande kostar enorma mängder i skattepengar. Hur vore det om man gjorde en översyn på vad man de facto representerar, eller rättare sagt, vem man skriver för? Och om man inte vill skriva om musik eller personer så kunde man väl åtminstone ifrågasätta eller vara brydd om andra aspekter av "branschen". Ingen begär att någon ska vurma på beställning – och inte ens jag tror att tidningarna är public service, men det får ju finnas gränser för hur inskränkt synen kan bli.

När kommer självransakningens tidsera; att det "Jag" som nöjeschef är intresserad av inte nödvändigtvis hela tiden måste spegla nöjes- och kultursidorna? Bara för att nöjeschef gillar serier betyder det tack och lov inte ännu att man inte begriper vitsen med att bevaka Nobels nästa litteraturpristagare. Det resonemanget fungerar dock inte om man tänker musik i stället. Fantastiskt.

En liten suck är det i alla värt. 

Jag var på avslutningen av Lund International Choir Festival, finalkonserten med Malmö Kammarkör och Helsingborgs symfoniorkester. Dirigent: Dan-Olof Stenlund. Jag vill börja med att säga att Malmös Kammarkör är en av Sveriges bästa körer. Underbart varm klang, klar men inte överdriven diktion och en dynamisk böjlighet som ju härstammar främst från professor Stenlund.

Vilket requiem säger jag. Det var en sällsam upplevelse. Verket är magiskt i sig, men det här tillförde verkligen något. Och som konsertlokal betraktat är Lunds Allhelgonakyrka i världsklass. Jag ska min själ maila, först Brahms och sen Stenlund.

Återkommer om jag får svar.

Ruggigt likt Vladimir Ashkenazy.

Minns ni låten? Huey Lewis var det om jag inte missminner mig. Idag sticker jag till Studio Uno i radiohuset. Mitt i musiken ska ställa frågor om varför klassisk musik har blivit hett igen. Eller kanske vill de bara snacka favoritinspelningar. (Jag hoppas fortfarande att jag någongång ska få frågan: "Vilken är din favoritbeethoven, Johannes?" Det är ju så barnsligt, men jag vill det ändå.

Tillbaka till drogerna. Min spanartrend är att mer och mer folk blir sugna på hållbara saker. De snackas om behovet av andlighet, och våra behov av saker som känns stabila när vi lever som vi gör, i 280 km/h. Kanske håller samma förklaring här? Jag vet inte. Själv tycker jag att musiken är hemskt mycket både ock: att en bra Mahler ger mig samma kick som Pantera eller Meshuggah gav mig för tio år sedan och att Mastodon ger mig idag samma geist som Mendelsohns "Aber der Herr sieht es nicht" – dvs energin och lusten att lyssna, ta in och omvandla till ren livsenergi. Det låter underbart flummigt. Men när det är bra så är det så jävla bra.

Ett annat sätt att uttrycka det: när det som tydligen ska vara kickar (enligt Den Stora Medieguden) inte känns speciellt viktigt eller spännande är det faktiskt rätt tuft att hitta dem på mera oväntade ställen. Få vet nämligen att man kan få stora skälvan av att höra på Carlos Kleiber dirigera Der Freischütz. Utan förkunskaper. Eller att den som går på Sjostakovitj 4:a mycket väl kan komma ut ur upplevelsen med en ny syn på musik eller livet överhuvudtaget.

Förr eller senare blir det nog känt att det finns andra spännande droger, när inte våra utskrivna mediemediciner funkar.

Here endeth the lesson.

Järvi är större än väntat.   

http://www.arkivmusic.com/classical/main.jsp

Det är länken till en av de bästa siterna för den där översikten som man faktiskt är betjänt av ibland. Gå in, klicka och kolla. Bli förvånad. Jag häpnar lite lätt när jag försöker föreställa mig 303 skivor där Neeme Järvi är dirigent, för att nämna ett exempel. För att sätta det i ett perspektiv, kan nämnas att det är mer än vad Zubin Mehta (300) är representerad med på samma site. Och det är fler än Muti (209), Gardiner (195) och oväntat nog även fler än vad jätten Solti har med sina 301 inspelningar på den här siten. På Arkivmusic blir det lätt att det handlar om hur många men det saknas varken kommentarer och självklart kan köpa skivorna också. På riktigt. De kommer på posten och är gjorda av plast och aluminium. Passa på så länge skivan finns kvar.

Förresten. Poll time. Vad tror du? Kommer skivan (i fysisk form) att finnas kvar?