Jag ska vara lite smått profetiskt lagd en stund nu.

Jag tror inte att P2, som vi känner det, kommer att finnas kvar om 2 år. Ledningen kan inte längre försvara att kanalen har så få lyssnare, så litet medialt intresse och så få konkreta beröringspunkter med den bredare publiken. Med de ökande lyssnarsiffror som presenteras när det gäller P1 och P3, samt de siffror som i skymundan knappt presenteras angående "nya P2" kan man konstatera att tiden rinner ut för kanalen.

Trots nysatsning har man alltså efter 12 månander inte lyckats bryta en vikande trend.
Och om det blir som jag – och säkert fler med mig – tror kommer P2 att vara ett minne blott inom inte allt för många år.

Glagolitisk mässa. Någon?
Janáceks mäktiga verk ringde i Malmös konserthus under gårdagskvällen … Danmarks Radiokör sjöng, Mso och de fyra solisterna (varav två var hysteriskt bra) lirade skjortan av en förvånad publik. Det var inte fullsatt; helt konstigt är det kanske inte. Själv har jag inte sprungit på verket speciellt ofta, men igår var det dags för första live-tillfället. Ibland undrar jag vad som hade hänt om ett sådant här stycke hade skrivits av en svensk kompositör – hade vi tagit det till oss? Jag är inte säker. Men alldeles oavsett var detta kommer ifrån, är det alldeles underbart. Jag tror att det kan komma från himlen.

Det är vackert, pampigt, komplext och rytmiskt utmanande här och där. Framförallt är det ett alldeles eget tonspråk som Janácek lyckats utrusta sig med över åren som kompositör. Köp verket – det är värt en upptäckt. 

Läs lite mer här

Köp musiken här 

Nya tag i Norrland

Det var väl ändå för väl. En nyhet som är en riktig nyhet. Ensemble Modern har länge regerat som en av världens tyngsta namn inom genren. Som vanligt (får jag väl nästa säga) var det genom den store Zappa som jag upptäckte dem. Nu kommer Neo igång. Sveriges första professionella "klassiska" ensemble som bara ska syssla med nyskriven musik – ok Kroumata ska väl räknas men ändå. (Förresten, hur länge är musik nyskriven?).

Daniel "Bländar’n" Blendulf är cellist och Daniel Svarfvar lirar även han med Neo. Så, ut och spela med er så snart ni kan. Ge kidsen och även vuxna en dos icke färdigtuggad musik.

Vad ska man säga? Neo Norrbotten, Nytt konserthus i Piteå, Nytt kulturhus i Luleå. Och så Nytt golv på Norrlandsoperan, får man förmoda.
Lägg därtill Fredrik Höglunds internetprojekt för opera på internet – hä händ’ i Norrland.

Mvh, Igor
(med 15 egenupplevda norrländska år i bagaget) 

Har detta någonsin hänt i Sverige tidigare? Att det under ett drygt år tillsatts nya chefdirigenter på alla Sveriges större orkestrar?
Inte har det uppmärksammats i alla fall. Vi tar det uppifrån och ner:

Gävle SO: Robin Ticciati (England)
Kungliga Filh: Sakkari Oramo (Finland)
Radioorkestern: Daniel Harding (England)
Norrköping SO: Alan Buribayev (Kazakstan)
Göteborg SO: Gustavo Dudamel (Venezuela)
Helsingborg SO: Andrew Manze (England)
Malmö SO: Vassilij Sinaisky (Ryssland)

Sju städer, sju snubbar. Även om jag skulle vilja kan jag inte nämna särskilt många svenska dirigenter som skulle ha matchat eller som ens har sökt tjänsterna. Jag har sett alla utom Ticciati dirigera, men vågar påstå att det är Malmö som gjort det säkraste valet. Inte så konstigt efter slaktarkungen Christoph König gjort sitt. Sällan har orkestern låtit så oinspirerad och konstigt vore det annars.
König såg till att få dirigera mängder med "russin" och tolkningarna var varken fräscha eller nydanande. De var sorgligt förutsägbara efter bara en kort stund, tempi som fick mig att vibrera av olust. Hur orkestermusikerna kände sig syntes och hördes. Enter Sinaisky – en fenomenal dirigent, grattis Malmö! Så hade jag förmodligen också valt oavsett om jag hade König i färskt minne eller ej.

Det djärvaste valet har ändå GSO gjort. Här måste en hel del bevisas. Harding har trots sin låga ålder massor av erfarenhet och frågan är mest hur man kommer att komma överens med honom. Oramo kommer att visa sig vara ett lysande val, han är verkligen prövad och har gjort massor av lyckade projekt i Birmingham - även Manze bör också nämnas extra: han är en exceptionell barockinterpret och en violinvirtuos av guds nåde. Frågan är då snarare vem Helsingborgs andredirigent ska bli – Ledningen (Thomas Löndahl) har från början uttalat att HSO ska ha två ledare.

Buribayev såg jag redan på Malkotävlingen för en herrans massa år sedan – jag minns inte om han vann eller fick hederspriset då, men jag minns att jag var helt tagen av hans stil. Det var då det och jag har inte tänkt mer på det, bara undrat vart han sedan tog vägen. Döm om min förvåningen att han skulle bli SON:s nye dirigent. Kul!

Hälften av orkestrarna har riktigt valt unga dirigenter – killar som inte ens fyllt 35. Det blir spännande att se hur och om det innebär något nytt.  Det som verkar så bra, behöver inte bli det. König var dryga 30 när han kom till MSO.

Luggen. Glöm aldrig luggen! 

Ok, jag är plågsamt medveten om att jag för en envis kamp för att få alla bloggbesökare att totalt tröttna på Stravinsky. Men här börjar jag om lite lätt. Jag har fått en ny gnista och jag fick den i Berlin. Inte helt oväntat kanske, men besöket där gjorde mig lite ledsen. Varför så bra där? Varför så småtrist här?

Låt mig förklara. Jag fick, av min alldeles fantastiska fru, biljetter till Berlinerfilharmonikerna och deras konsert under Christoph Eschenbach. Han kan dirigera. Men vem tvivlar på det faktum att BF skulle vara annat än en alldeles otroligt bra orkester? Jag gjorde det, ärligt talat. Jag har följt dem, lyssnat på skivor och läst om orkestern så att jag liksom mer eller mindre lyckats förgöra dem och låtit dem glida in i ett töcken av matter-of-factliness. "Jodå, de är ju fantastiska" hör man sig trött säga. Vad skulle de annars vara?

Jag var otroligt glad för biljetterna. Herregud, det var ju total Tjaijkovski-mania som gällde. Sexan. Men något i mig, förmodligen någon ännu outforskad försvarsmekanism som överutvecklas hos storkonsumenter av klassisk musik, varnade mig. "Bli inte ledsen om det inte är så förbannat mycket bättre än…GSO…eller Radiosymfonikerna." Ack. Fåntratten i mig. Fegisen. Borde det inte vara tvärtom? Borde jag inte kaxigt knalla in på Philharmonie och säger snarare – "Com’on, gimme hell! Visa vad det här är för hype nu." För jag har verkligen jag verkligen inte bara haft ett odelat gott öga till orkestern. Det finns rätt mycket som man ogilla också. Sådana här upplevelser ska man förstås inte ägna en massa ord. Så därför ägnar jag mer eller mindre hela bloggposten till att återge mina förväntningar. Eller avsaknaden av desamma.

Svaret på frågan – hur var det?
Helt. Ohyggligt.

.Ofattbart bra.

Det liknade helt enkelt ingenting jag sett/hört/känt live i mitt liv. Och definitivt inte i samband med Tjaijkovskij.

80 % av orkestern har bytts ut (eller förnyats) de senaste 15 åren. Av detta märks allt. Och inget, så att säga.

Välkommen – kommentarer om egenupplevda BF-upplevelser kan med fördel hamna nedan.
- Gimme hell. 

 Eschenbach – dödskoll på grejerna.

Jag tvekar inte att önska er ett riktigt spännande nytt år. För oss på OPUS har det börjat lite småtufft. Julen stukades ordentligt efter en ovanligt trevlig julafton. Strax därefter nåddes vi av budet att redaktionen fått besök av tjuvar och banditer. Det måste ha varit ett smått lustigt band som tvingade sig igenom våra fönster där, den där mörka, regniga julaftonsnatten 2006. De snodda naturligtvis alla våra datorer, alla skärmar och en hel del annan elektronik. Rätt dyra grejer i slutänden.

Men med tanke på att de faktiskt bröt sig in på en redaktion som ger ut Sveriges enda magasin om klassisk musik snodde de med sig 50 dvd:er med operor och konserter samt 4 kartonger med skivor. Mest kammarmusik. Undrar vad de egentligen var ute efter. Musiken eller elektroniken? Var det det förstnämnda kan jag säga att det känns lite bättre.  Hade jag valt den banan hade jag nog också snott med mig lite Verdioperor på dvd.

Obs. Bilden är arrangerad och är alltså inte från det ovan nämnda tillfället.

Det måste vara ett tag sedan vi hade en nutida, svensk, kompositör på omslaget till ett magasin i Sverige överhuvudtaget.
I demcember händer det iaf. Svempa-D kommer att pryda OPUS 8 och jag får även pusha lite för den korta men sköna intervjun med honom som eminente Lars Collin stått för. De åt princesstårta och snackade om träningsoveraller, när de inte gick in på lite mer musikrelaterade frågor. Rätt stuk helt enkelt.

S-D Sandström är för övrigt en av de kompositörer av idag som jag respekterar mest. Han har på senare år ställt sig frågan "Vad vill jag med min musik?, Vad håller jag på med egentligen…? och kommit fram till att han vill beröra och ge något till publiken som den kan tycka om – eller känna något inför. En sådan självklarhet kan man tänka…men så är det ju inte. Jag har inget emot att olika människor vill olika saker med sitt skapande. Jag inser att Pantera med sin musik inte ville "beröra" speciellt mycket, utan nöjde sig rätt långt med att bara rocka. Och därmed ge just det till sina anhängare.

Bra, med andra ord att inte alla vill samma med sitt skapande. (Det vore faktiskt rätt illa om det vore så...). Men. Så få som tycks veta själva hvad de vilja… Jag inser att jag trampar på ett gigantiskt område, relativt minerat också. Så låt mig bara konstatera att jag inte överhuvudtaget förstår speciellt mycket alls av den största delen musik som flutit från svenska kompositörers pennor de senaste 50 åren. Det gör kanske inte så mycket, men lite stör det mig allt att jag känner mig så ointresserad av så mycket. Är det bara mitt fel? Om så är fallet ska jag ta mig an uppgiften med tilltagande ålder.

Åter till Sandström. Enligt honom själv ser han idag mycket av sin tidigare musik som något matematiskt, akademiskt och han-visste-inte-själv-riktigt-vad. Dvs, han levde där (för många) andra kompositörer fortfarande lever och verkar. Jag är glad att han nytt sida, publiken också uppenbarligen. Många kollegor är arga på honom, och jag undrar lite varför. Några idéer? Visst ja. Han har ju publik nu. Ergo: han har sålt sig.

Men, i så fall köper i alla fall jag gärna.

Välkommen till omslaget Sven-David. Du snuvade Sting på det, by the way.

Jo, det satt långt inne, det här numret av OPUS. Och nu är man faktiskt lättad. Im himmel!

Långa nätter och många ord. Nedladdningsartikeln är i hamn och intakt. Grymt intressant att sätta sig in i denna, pinsamt dåligt utvecklade sida av musikdistributionen. Efter att arbetat med frågan i tre veckar straight nu kan jag säga att jag inte är förvånad (alls) hur det kommit sig att vanligt folk plötsligt kunde bli "illegala". Det som hände var i korthet att ett format (som lp:n eller cd:n) – mp3-filen – belv populär utan att marknaden (läs: skivbolagen) hade tänkt att det skulle bli så. Dessa har varit upptagna med annat. Till exempel med att sparka folk, lägga ner avdelningar, satsa miljarder på Britney etc.

Skyll er själva, lyder min dom.

Men det blir väl en Comeback. För jag vill ändå helst att skivbolag och artister ska finnas och må väl. Det var bara synd att det skulle sitta så långt inne bara.

Look out for OPUS 8 - som nu alltså publicerar den första svenska guiden till nedladdning av klassisk musik på nätet någonsin. Stort.
En annan cool sak är att vi lyckades få till lite ytterligare läsarnytta: Man får testa att ladda ner köpmusik helt gratis också – vi ringde helt sonika upp testvinnarna i USA och sa "Ni spöade iTunes. Ni var bäst." Våra läsare skulle nog vilja testa er tjänst." Så nu kommer man få ladda ner typ motsvarande 5-7 hela skivor, bara man läser OPUS.