Ok, jag är plågsamt medveten om att jag för en envis kamp för att få alla bloggbesökare att totalt tröttna på Stravinsky. Men här börjar jag om lite lätt. Jag har fått en ny gnista och jag fick den i Berlin. Inte helt oväntat kanske, men besöket där gjorde mig lite ledsen. Varför så bra där? Varför så småtrist här?
Låt mig förklara. Jag fick, av min alldeles fantastiska fru, biljetter till Berlinerfilharmonikerna och deras konsert under Christoph Eschenbach. Han kan dirigera. Men vem tvivlar på det faktum att BF skulle vara annat än en alldeles otroligt bra orkester? Jag gjorde det, ärligt talat. Jag har följt dem, lyssnat på skivor och läst om orkestern så att jag liksom mer eller mindre lyckats förgöra dem och låtit dem glida in i ett töcken av matter-of-factliness. "Jodå, de är ju fantastiska" hör man sig trött säga. Vad skulle de annars vara?
Jag var otroligt glad för biljetterna. Herregud, det var ju total Tjaijkovski-mania som gällde. Sexan. Men något i mig, förmodligen någon ännu outforskad försvarsmekanism som överutvecklas hos storkonsumenter av klassisk musik, varnade mig. "Bli inte ledsen om det inte är så förbannat mycket bättre än…GSO…eller Radiosymfonikerna." Ack. Fåntratten i mig. Fegisen. Borde det inte vara tvärtom? Borde jag inte kaxigt knalla in på Philharmonie och säger snarare – "Com’on, gimme hell! Visa vad det här är för hype nu." För jag har verkligen jag verkligen inte bara haft ett odelat gott öga till orkestern. Det finns rätt mycket som man ogilla också. Sådana här upplevelser ska man förstås inte ägna en massa ord. Så därför ägnar jag mer eller mindre hela bloggposten till att återge mina förväntningar. Eller avsaknaden av desamma.
Svaret på frågan – hur var det?
Helt. Ohyggligt.
.Ofattbart bra.
Det liknade helt enkelt ingenting jag sett/hört/känt live i mitt liv. Och definitivt inte i samband med Tjaijkovskij.
80 % av orkestern har bytts ut (eller förnyats) de senaste 15 åren. Av detta märks allt. Och inget, så att säga.
Välkommen – kommentarer om egenupplevda BF-upplevelser kan med fördel hamna nedan.
- Gimme hell.
Eschenbach – dödskoll på grejerna.
Kul att läsa om din upplevelse i Berlin.
Var själv i Philharmonie för ca ett år sen och hörde Tjajkovskij-femman med Barenboim. Hade också mina farhågor då jag är såld på Gergievs egensinniga inspelning – men även jag blev helt tagen…stråkarna….
Hälsninga Axel
Comment by Axel Lindhe — January 21, 2007 @ 7:36 pm
Viola-sektion. Alltså, den spelade med ett självförtroende som man annars snarast förknippar med brass, om man vill vara lite elak och generell. Bara att få höra violasektionen är värd resan. :)
Comment by igor — February 16, 2007 @ 6:02 pm