Nya tag i Norrland

Det var väl ändå för väl. En nyhet som är en riktig nyhet. Ensemble Modern har länge regerat som en av världens tyngsta namn inom genren. Som vanligt (får jag väl nästa säga) var det genom den store Zappa som jag upptäckte dem. Nu kommer Neo igång. Sveriges första professionella "klassiska" ensemble som bara ska syssla med nyskriven musik – ok Kroumata ska väl räknas men ändå. (Förresten, hur länge är musik nyskriven?).

Daniel "Bländar’n" Blendulf är cellist och Daniel Svarfvar lirar även han med Neo. Så, ut och spela med er så snart ni kan. Ge kidsen och även vuxna en dos icke färdigtuggad musik.

Vad ska man säga? Neo Norrbotten, Nytt konserthus i Piteå, Nytt kulturhus i Luleå. Och så Nytt golv på Norrlandsoperan, får man förmoda.
Lägg därtill Fredrik Höglunds internetprojekt för opera på internet – hä händ’ i Norrland.

Mvh, Igor
(med 15 egenupplevda norrländska år i bagaget) 

Har detta någonsin hänt i Sverige tidigare? Att det under ett drygt år tillsatts nya chefdirigenter på alla Sveriges större orkestrar?
Inte har det uppmärksammats i alla fall. Vi tar det uppifrån och ner:

Gävle SO: Robin Ticciati (England)
Kungliga Filh: Sakkari Oramo (Finland)
Radioorkestern: Daniel Harding (England)
Norrköping SO: Alan Buribayev (Kazakstan)
Göteborg SO: Gustavo Dudamel (Venezuela)
Helsingborg SO: Andrew Manze (England)
Malmö SO: Vassilij Sinaisky (Ryssland)

Sju städer, sju snubbar. Även om jag skulle vilja kan jag inte nämna särskilt många svenska dirigenter som skulle ha matchat eller som ens har sökt tjänsterna. Jag har sett alla utom Ticciati dirigera, men vågar påstå att det är Malmö som gjort det säkraste valet. Inte så konstigt efter slaktarkungen Christoph König gjort sitt. Sällan har orkestern låtit så oinspirerad och konstigt vore det annars.
König såg till att få dirigera mängder med "russin" och tolkningarna var varken fräscha eller nydanande. De var sorgligt förutsägbara efter bara en kort stund, tempi som fick mig att vibrera av olust. Hur orkestermusikerna kände sig syntes och hördes. Enter Sinaisky – en fenomenal dirigent, grattis Malmö! Så hade jag förmodligen också valt oavsett om jag hade König i färskt minne eller ej.

Det djärvaste valet har ändå GSO gjort. Här måste en hel del bevisas. Harding har trots sin låga ålder massor av erfarenhet och frågan är mest hur man kommer att komma överens med honom. Oramo kommer att visa sig vara ett lysande val, han är verkligen prövad och har gjort massor av lyckade projekt i Birmingham - även Manze bör också nämnas extra: han är en exceptionell barockinterpret och en violinvirtuos av guds nåde. Frågan är då snarare vem Helsingborgs andredirigent ska bli – Ledningen (Thomas Löndahl) har från början uttalat att HSO ska ha två ledare.

Buribayev såg jag redan på Malkotävlingen för en herrans massa år sedan – jag minns inte om han vann eller fick hederspriset då, men jag minns att jag var helt tagen av hans stil. Det var då det och jag har inte tänkt mer på det, bara undrat vart han sedan tog vägen. Döm om min förvåningen att han skulle bli SON:s nye dirigent. Kul!

Hälften av orkestrarna har riktigt valt unga dirigenter – killar som inte ens fyllt 35. Det blir spännande att se hur och om det innebär något nytt.  Det som verkar så bra, behöver inte bli det. König var dryga 30 när han kom till MSO.

Luggen. Glöm aldrig luggen! 

Ok, jag är plågsamt medveten om att jag för en envis kamp för att få alla bloggbesökare att totalt tröttna på Stravinsky. Men här börjar jag om lite lätt. Jag har fått en ny gnista och jag fick den i Berlin. Inte helt oväntat kanske, men besöket där gjorde mig lite ledsen. Varför så bra där? Varför så småtrist här?

Låt mig förklara. Jag fick, av min alldeles fantastiska fru, biljetter till Berlinerfilharmonikerna och deras konsert under Christoph Eschenbach. Han kan dirigera. Men vem tvivlar på det faktum att BF skulle vara annat än en alldeles otroligt bra orkester? Jag gjorde det, ärligt talat. Jag har följt dem, lyssnat på skivor och läst om orkestern så att jag liksom mer eller mindre lyckats förgöra dem och låtit dem glida in i ett töcken av matter-of-factliness. "Jodå, de är ju fantastiska" hör man sig trött säga. Vad skulle de annars vara?

Jag var otroligt glad för biljetterna. Herregud, det var ju total Tjaijkovski-mania som gällde. Sexan. Men något i mig, förmodligen någon ännu outforskad försvarsmekanism som överutvecklas hos storkonsumenter av klassisk musik, varnade mig. "Bli inte ledsen om det inte är så förbannat mycket bättre än…GSO…eller Radiosymfonikerna." Ack. Fåntratten i mig. Fegisen. Borde det inte vara tvärtom? Borde jag inte kaxigt knalla in på Philharmonie och säger snarare – "Com’on, gimme hell! Visa vad det här är för hype nu." För jag har verkligen jag verkligen inte bara haft ett odelat gott öga till orkestern. Det finns rätt mycket som man ogilla också. Sådana här upplevelser ska man förstås inte ägna en massa ord. Så därför ägnar jag mer eller mindre hela bloggposten till att återge mina förväntningar. Eller avsaknaden av desamma.

Svaret på frågan – hur var det?
Helt. Ohyggligt.

.Ofattbart bra.

Det liknade helt enkelt ingenting jag sett/hört/känt live i mitt liv. Och definitivt inte i samband med Tjaijkovskij.

80 % av orkestern har bytts ut (eller förnyats) de senaste 15 åren. Av detta märks allt. Och inget, så att säga.

Välkommen – kommentarer om egenupplevda BF-upplevelser kan med fördel hamna nedan.
- Gimme hell. 

 Eschenbach – dödskoll på grejerna.

Jag tvekar inte att önska er ett riktigt spännande nytt år. För oss på OPUS har det börjat lite småtufft. Julen stukades ordentligt efter en ovanligt trevlig julafton. Strax därefter nåddes vi av budet att redaktionen fått besök av tjuvar och banditer. Det måste ha varit ett smått lustigt band som tvingade sig igenom våra fönster där, den där mörka, regniga julaftonsnatten 2006. De snodda naturligtvis alla våra datorer, alla skärmar och en hel del annan elektronik. Rätt dyra grejer i slutänden.

Men med tanke på att de faktiskt bröt sig in på en redaktion som ger ut Sveriges enda magasin om klassisk musik snodde de med sig 50 dvd:er med operor och konserter samt 4 kartonger med skivor. Mest kammarmusik. Undrar vad de egentligen var ute efter. Musiken eller elektroniken? Var det det förstnämnda kan jag säga att det känns lite bättre.  Hade jag valt den banan hade jag nog också snott med mig lite Verdioperor på dvd.

Obs. Bilden är arrangerad och är alltså inte från det ovan nämnda tillfället.