Det måste vara ett tag sedan vi hade en nutida, svensk, kompositör på omslaget till ett magasin i Sverige överhuvudtaget.
I demcember händer det iaf. Svempa-D kommer att pryda OPUS 8 och jag får även pusha lite för den korta men sköna intervjun med honom som eminente Lars Collin stått för. De åt princesstårta och snackade om träningsoveraller, när de inte gick in på lite mer musikrelaterade frågor. Rätt stuk helt enkelt.

S-D Sandström är för övrigt en av de kompositörer av idag som jag respekterar mest. Han har på senare år ställt sig frågan "Vad vill jag med min musik?, Vad håller jag på med egentligen…? och kommit fram till att han vill beröra och ge något till publiken som den kan tycka om – eller känna något inför. En sådan självklarhet kan man tänka…men så är det ju inte. Jag har inget emot att olika människor vill olika saker med sitt skapande. Jag inser att Pantera med sin musik inte ville "beröra" speciellt mycket, utan nöjde sig rätt långt med att bara rocka. Och därmed ge just det till sina anhängare.

Bra, med andra ord att inte alla vill samma med sitt skapande. (Det vore faktiskt rätt illa om det vore så...). Men. Så få som tycks veta själva hvad de vilja… Jag inser att jag trampar på ett gigantiskt område, relativt minerat också. Så låt mig bara konstatera att jag inte överhuvudtaget förstår speciellt mycket alls av den största delen musik som flutit från svenska kompositörers pennor de senaste 50 åren. Det gör kanske inte så mycket, men lite stör det mig allt att jag känner mig så ointresserad av så mycket. Är det bara mitt fel? Om så är fallet ska jag ta mig an uppgiften med tilltagande ålder.

Åter till Sandström. Enligt honom själv ser han idag mycket av sin tidigare musik som något matematiskt, akademiskt och han-visste-inte-själv-riktigt-vad. Dvs, han levde där (för många) andra kompositörer fortfarande lever och verkar. Jag är glad att han nytt sida, publiken också uppenbarligen. Många kollegor är arga på honom, och jag undrar lite varför. Några idéer? Visst ja. Han har ju publik nu. Ergo: han har sålt sig.

Men, i så fall köper i alla fall jag gärna.

Välkommen till omslaget Sven-David. Du snuvade Sting på det, by the way.

Jo, det satt långt inne, det här numret av OPUS. Och nu är man faktiskt lättad. Im himmel!

Långa nätter och många ord. Nedladdningsartikeln är i hamn och intakt. Grymt intressant att sätta sig in i denna, pinsamt dåligt utvecklade sida av musikdistributionen. Efter att arbetat med frågan i tre veckar straight nu kan jag säga att jag inte är förvånad (alls) hur det kommit sig att vanligt folk plötsligt kunde bli "illegala". Det som hände var i korthet att ett format (som lp:n eller cd:n) – mp3-filen – belv populär utan att marknaden (läs: skivbolagen) hade tänkt att det skulle bli så. Dessa har varit upptagna med annat. Till exempel med att sparka folk, lägga ner avdelningar, satsa miljarder på Britney etc.

Skyll er själva, lyder min dom.

Men det blir väl en Comeback. För jag vill ändå helst att skivbolag och artister ska finnas och må väl. Det var bara synd att det skulle sitta så långt inne bara.

Look out for OPUS 8 - som nu alltså publicerar den första svenska guiden till nedladdning av klassisk musik på nätet någonsin. Stort.
En annan cool sak är att vi lyckades få till lite ytterligare läsarnytta: Man får testa att ladda ner köpmusik helt gratis också – vi ringde helt sonika upp testvinnarna i USA och sa "Ni spöade iTunes. Ni var bäst." Våra läsare skulle nog vilja testa er tjänst." Så nu kommer man få ladda ner typ motsvarande 5-7 hela skivor, bara man läser OPUS. 

Klockan är väl snart två och om ett par timmar är det morgon igen. Då vill tryckeriet allra senast ha högupplösta pdf:er till ett nytt nummer av OPUS. 108 sidor. Mastigt. Men faktiskt förjäkla bra. Ett par timmar till bara. Snart är jag tillbaka med historier om Slaktarkungen och Den glömske trombonisten, en av mina favoritvänner i hela Sverige…

Nej, inte finns det någon bra ursäkt för att jag varit så inaktiv på bloggen.
Jag hoppas på bättring från min sida. Skäms, Johannes!