Tack, tack, tack.

Så otroligt skönt att se, höra och uppleva. Igår var jag på Malmö konserthus där Beethovens 4:a och Sjostakovitjs 5:a har spelats i denna, Sveriges bästa festivalsatsning på mycket länge: Music Around.

Ikväll var det mycket som var väldigt bra. I Sinaisky har MSO funnit en kompetent och spännande guide till den snåriga stigen, till den branta stegen uppåt, mot toppen. Orkesterns högstanivå är imponerande. Likaså deras lägstanivå (horribelt låg). Men är allt klaffar, och det gjorde det alltså igår, kan man bara säga Glory! MSO:s låga brass är magnifikt, tight och skinande, bitande och maffigt medan trumpeterna är betydligt skitigare. Här finns mer att jobba på – men ibland är det imperfekta befriande. En instrumentalist som definitivt är värd att nämna är Rainer Gibbons. Denne oboist (från Nya Zeeland) har gett MSO en alldeles egen röst i detta märkliga träblåsinstrument. Hans insatser igår var rörande.
Sinaisky dirigerade inte en takt när Gibbons lyfte fram en underbart levande, ensam klang. Det var magi och jag var där.

MSO har en stor resa framför sig. Jag tror nu, särskilt efter att ha talat med Sinaisky idag under fredagmorgonen, att orkestern kan nå mycket långt. Igår fanns mer än bara grymt välskriven musik i rummet – det fanns massor av bultande hjärtan i salongen. Både på och framför scenen.

Jag tänkte sedan på vägen hem på vem han påminner om, denne Sinasiky. Idag kom jag på det. Min favorit tv-personlighet nummer ett: Cosmo. Samma lugg, mina damer och herrar.