Skymning kan vara vackert också, tack och lov.

Hörni, kulturskymning råder i sanning. På väg mot natt. Idag fick jag via kontakter höra att Sydsvenskan
först inte svarar på inbjudan på mail med sedan efter påringning från konserthuset tackade preliminärt nej till att komma på pressträff/frukost med nytillträdande chefdirigenten i Malmö, Vassily Sinaisky. Intresset (eller ska vi säga förståelsen) för att Sydsveriges största och förmodligen dyraste kulturinstitution får alltså en ny chef på den konstnärliga sidan och Sydsveriges största – och egentligen enda – tidning, finns inte. Man ser inte vitsen, behovet eller självklarheten att bevaka händelsen. Är jag förvånad? Nej. Irriterad? Ja.

För sedan, när nog många har klagat eller "rätt" gestalt sagt till att det vore vansinne att nöja sig med att skriva en ny tirad i antologin "Oerhörda Idolhändelser" – så skriver man om händelsen eller personen. Och så kommer man undan igen.

Min poäng är nämligen inte alls att man inte skriver, det kan man nämligen visst göra när man fått impulsen. Och av det simpla skälet att är nödvändigt för att kunna ha någon trovärdighet som en av Sveriges största morgontidningar. Nej, min poäng är att färre och färre av de som sitter i gate-keeperfunktionen själva får dessa impulser, eller åtminstone har en naturlig förståelse av värdet med att bevaka eller skriva om annat än det man själv tror gäller för tiden.

Färre och färre inser att kunnandet på redaktionerna blivit smalare och dessutom grundare (än vad? – ah, det här är skrivet i affekt, för tusan. Jag bestämmer att det är så nu bara).

Kanske är det samma situation men spegelvänt som rådde på 50- och 60-talet när pop, blues och rock blev stort. Då satt det förmodligen ingen med kunskap eller intresse för detta och man skrev inte mer än man måste om "skrän" och annat "dunka-dunka".

Alldeles oavsett är det rätt illa ställt på kultur- och nöjesredaktionerna när bara en enda (eller ens det!) är intresserad eller överhuvudtaget kan något om den del av kulturen som fortfarande varje vecka möter en jättepublik och som fortfarande kostar enorma mängder i skattepengar. Hur vore det om man gjorde en översyn på vad man de facto representerar, eller rättare sagt, vem man skriver för? Och om man inte vill skriva om musik eller personer så kunde man väl åtminstone ifrågasätta eller vara brydd om andra aspekter av "branschen". Ingen begär att någon ska vurma på beställning – och inte ens jag tror att tidningarna är public service, men det får ju finnas gränser för hur inskränkt synen kan bli.

När kommer självransakningens tidsera; att det "Jag" som nöjeschef är intresserad av inte nödvändigtvis hela tiden måste spegla nöjes- och kultursidorna? Bara för att nöjeschef gillar serier betyder det tack och lov inte ännu att man inte begriper vitsen med att bevaka Nobels nästa litteraturpristagare. Det resonemanget fungerar dock inte om man tänker musik i stället. Fantastiskt.

En liten suck är det i alla värt.