Ruggigt likt Vladimir Ashkenazy.

Minns ni låten? Huey Lewis var det om jag inte missminner mig. Idag sticker jag till Studio Uno i radiohuset. Mitt i musiken ska ställa frågor om varför klassisk musik har blivit hett igen. Eller kanske vill de bara snacka favoritinspelningar. (Jag hoppas fortfarande att jag någongång ska få frågan: "Vilken är din favoritbeethoven, Johannes?" Det är ju så barnsligt, men jag vill det ändå.

Tillbaka till drogerna. Min spanartrend är att mer och mer folk blir sugna på hållbara saker. De snackas om behovet av andlighet, och våra behov av saker som känns stabila när vi lever som vi gör, i 280 km/h. Kanske håller samma förklaring här? Jag vet inte. Själv tycker jag att musiken är hemskt mycket både ock: att en bra Mahler ger mig samma kick som Pantera eller Meshuggah gav mig för tio år sedan och att Mastodon ger mig idag samma geist som Mendelsohns "Aber der Herr sieht es nicht" – dvs energin och lusten att lyssna, ta in och omvandla till ren livsenergi. Det låter underbart flummigt. Men när det är bra så är det så jävla bra.

Ett annat sätt att uttrycka det: när det som tydligen ska vara kickar (enligt Den Stora Medieguden) inte känns speciellt viktigt eller spännande är det faktiskt rätt tuft att hitta dem på mera oväntade ställen. Få vet nämligen att man kan få stora skälvan av att höra på Carlos Kleiber dirigera Der Freischütz. Utan förkunskaper. Eller att den som går på Sjostakovitj 4:a mycket väl kan komma ut ur upplevelsen med en ny syn på musik eller livet överhuvudtaget.

Förr eller senare blir det nog känt att det finns andra spännande droger, när inte våra utskrivna mediemediciner funkar.

Here endeth the lesson.