Cross over-bolaget Universal /DG ger oss i höst två nyheter som står ut lite extra. En av dem har jag hunnit höra: Stings skiva. Den är ju bara för tuff. Jag gillar det och vem som helst får tycka att jag är en tråkig sell out. Det är faktiskt befriande att höra musik som är 400 år gammal med detta stuk. Jag tror nämligen inte att alla, Dowland själv inkluderad, sjöng med hyperskolade countertenorröster utan att vissa också bara körde på. They let it rip, som man kort kan sammanfatta det. Men det är ju bara vad jag tror. Och har jag fel gör det heller ingenting, för jag gillar Dowland bättre såhär än som hans musik brukar framföras. Det enda vi vet är att mycket få använde sig av inspelningstekniker på den tiden som tillät sångaren sjunga alla stämmor själv samtidigt. Så en sak är säker: det är helt och hållet otidstroget i många avseenden och det är alldeles utmärkt så. Ikväll ska jag lyssna på Anne Sofie och hennes Benny-sånger. Är inte fullt lika sugen på det, men någon måste ju göra jobbet…
Stackare. Jag hörde en snutt av den där Mutterplattan på Svensktoppen(!) i söndags. Det lät inte roligt alls.
Comment by Svante Axbacke — September 6, 2006 @ 9:12 pm