Föreningen Svenska Tonsättare – FST - har idag meddelat att de tänker fortsätta prenumerera. Dvs, alla 253 kompositörer som är med i matchen (föreningen) får OPUS i brevlådan. Helt rätt så. Fler organisationer väntas inkomma med sina beställningar. Då återkommer nedanstående herre.
Tack Janne Berglin för den lämpliga illustrationen.
Vänj er vi den här figuren.
Ruggigt likt Vladimir Ashkenazy.
Minns ni låten? Huey Lewis var det om jag inte missminner mig. Idag sticker jag till Studio Uno i radiohuset. Mitt i musiken ska ställa frågor om varför klassisk musik har blivit hett igen. Eller kanske vill de bara snacka favoritinspelningar. (Jag hoppas fortfarande att jag någongång ska få frågan: "Vilken är din favoritbeethoven, Johannes?" Det är ju så barnsligt, men jag vill det ändå.
Tillbaka till drogerna. Min spanartrend är att mer och mer folk blir sugna på hållbara saker. De snackas om behovet av andlighet, och våra behov av saker som känns stabila när vi lever som vi gör, i 280 km/h. Kanske håller samma förklaring här? Jag vet inte. Själv tycker jag att musiken är hemskt mycket både ock: att en bra Mahler ger mig samma kick som Pantera eller Meshuggah gav mig för tio år sedan och att Mastodon ger mig idag samma geist som Mendelsohns "Aber der Herr sieht es nicht" – dvs energin och lusten att lyssna, ta in och omvandla till ren livsenergi. Det låter underbart flummigt. Men när det är bra så är det så jävla bra.
Ett annat sätt att uttrycka det: när det som tydligen ska vara kickar (enligt Den Stora Medieguden) inte känns speciellt viktigt eller spännande är det faktiskt rätt tuft att hitta dem på mera oväntade ställen. Få vet nämligen att man kan få stora skälvan av att höra på Carlos Kleiber dirigera Der Freischütz. Utan förkunskaper. Eller att den som går på Sjostakovitj 4:a mycket väl kan komma ut ur upplevelsen med en ny syn på musik eller livet överhuvudtaget.
Förr eller senare blir det nog känt att det finns andra spännande droger, när inte våra utskrivna mediemediciner funkar.
Here endeth the lesson.
Blir King kung eller Amelia drottning? Eller blir det OPUS som tar hem Sveriges Tidskrifters stora pris i kategorin populärpress? Bland Sveriges uppsjö av tidskrifter är det tre magasin som ska utstå en sista jurygenomlysning; King, M – och OPUS! Va?! Nyheten nådde oss i morse.
OPUS är en liten pyttedavid i sammanhanget om man jämför med förlagsjättarna som står bakom M och King. Nu ska kanske inte det spela en alltför stor roll när man bedömer vilken tidning som är just Årets Tidskrift, men visst kittlar det att överhuvdtaget stå jämte dessa två.
24 oktober avgörs det – men i och med nomineringen har ju OPUS redan vunnit.
Att man inte kan fortsätta såhär står ju klart. Musikerna i MSO har det tveklöst ganska tufft med lokaliteterna. Det måste till något nytt. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Undrar om arbetsskyddsstyrelsen har krupit omkring i utrymmena bakom scenen någon gång. Det är som i en ubåt; man behöver inte ens ha otur för att få en fagott i ögat. Och nu när MSO ska utöka med ett antal nya musikertjänster blir det förstås ännu mera uppenbart. Vad blir det då? Ett nytt, fräscht konserthus i Västra Hamnen? Det är lika möjligt som önskvärt att vi inom ett år får ett beslut på att Malmö får ett nytt hus för orkestern – och för publiken. Man får hoppas att Bengt Hall, Lennart Stenkvist och de andra verkligen anstränger sig att hitta ett stråk (hohoho) där människor rör sig. Skillnaden mellan det mitt-i-stanplacerade Konserthuset i Stockholm och Berwaldhallen kan inte bli tydligare vad det gäller kommunicera tillgänglighet för alla.
Det är lite samma sak med Malmös konserthus idag. Visst…Amiralsgatan/Föreningsgatan är jättelivlig, men det är mer bussar och bilar än goa strosande människor som är på upptäcksfärd. Så, in i smeten med det nya huset. Var smeten finns om 5 år (för det lär det väl minst ta…suck) får man ju också ta en funderare på.
Men jag gillar faktiskt det befintliga huset ur rent musikaliska aspekter. Jag tillhör (den lilla?) skaran som verkligen uppskattar luftigheten i Malmö konserthus akustik. Så, om det nu ska satsas på ett nytt konserthus får man baske mig se till att inte skaffa ännu ett hur i raden, ännu ett av dessa trista och studiomässiga hallarna utan karaktärsakustik (ja, jag hittade just på det ordet). Skapa en hall med klang och liv, med luft och egenheter. Gissa varför så många skivor med klassisk musik låter så förbaskat tråkiga. Det är för att vi har hunnit höra oss dödströtta på alla generiska studioinspelningar som bara förmedlar musiken på ett inte sällan sterilt och könlöst sätt. In med skillnaderna igen (och det gäller er orkestrar också!), stå ut, skilj ut er. Satsa på en 3-4 extra kontrabasar också när ni ändå håller på.
Av folkströmningarna att döma vore det inte helt dumt att lägga ett konserthus i botten av bilden.
Järvi är större än väntat.
http://www.arkivmusic.com/classical/main.jsp
Det är länken till en av de bästa siterna för den där översikten som man faktiskt är betjänt av ibland. Gå in, klicka och kolla. Bli förvånad. Jag häpnar lite lätt när jag försöker föreställa mig 303 skivor där Neeme Järvi är dirigent, för att nämna ett exempel. För att sätta det i ett perspektiv, kan nämnas att det är mer än vad Zubin Mehta (300) är representerad med på samma site. Och det är fler än Muti (209), Gardiner (195) och oväntat nog även fler än vad jätten Solti har med sina 301 inspelningar på den här siten. På Arkivmusic blir det lätt att det handlar om hur många men det saknas varken kommentarer och självklart kan köpa skivorna också. På riktigt. De kommer på posten och är gjorda av plast och aluminium. Passa på så länge skivan finns kvar.
Förresten. Poll time. Vad tror du? Kommer skivan (i fysisk form) att finnas kvar?
Det har redan sagts och skrivits, (sanningen att säga har jag inte hunnit se ett enda avsnitt förrän nu. Fy!) Vilket ohyggligt bra tv-program Musikministeriet är. Extra stora plus att man har den goda smaken att vinjettera och lägga in pausavsnitt, mer eller mindre enbart med klipp av Pizzicato Fives underbara musik. Men det jag gillar mest är att det är öppet och tillgängligt, intressant och tankeväckande.
Ok, jag hade velat ha mer ingående svar på till exempel frågan om varför svensken klappar på 1:an och 3:an. Teorin lät bra, visst…men det kändes som att det var långt ifrån färdigutrett. Det är sådana frågor som är livsviktiga för oss musiker. Folkmusiken svänger ju rätt hårt, men å andra sidan är det mycket polka och schottis – så där ligger säkert ännu en del av svaret.
Hur som helst, med Camilla Lundberg, Gunno Klingfors, m fl. – och inte minst idésprutan och the grand master producer Carl Tofft kan Svt skatta sig lyckliga. Ge dem mer pengar och programtid. Please, låt dem göra fler serier om "livsviktiga" 
frågor. Det skulle alla tjäna på. Framför allt visar deras track record att det dom gör fungerar – publiken tittar ju uppenbarligen! Ställer man Riket mot Musikministeriet (- och det kan jag väl få göra?) framstår det hela som självklart. Public service när den är som bäst kan anta spännande skepnader när det görs utifrån både form och innehåll. Ett annat favoritprogram är Mythbusters, som går på Discovery hade också det med lite god vilja kunnat hamna på Svt.
Men man får vara glad för det lilla – se Musikministeriet
Glöm inte bort radioprogrammen med radioprofilen Calle Friedner och Per Skans. Programmen går den 10, 17 och 24 septmeber samt den 1 oktober. Alltid klockan 14.00.
Kanalen heter P2.
Jag hoppas på lite översikt i den närmast ogenomträngliga sörjan av versioner om "Dima" och hans syn på saker. För mig spelar det ändå en rätt stor roll vad kompositörer har tyckt eller velat med sin musik. En liten extra dimension helt enkelt. En lång text i ämnnet publiceras i OPUS 6 som kommer ut alldeles snart. Ett fantastiskt bra nummer om jag får göra en egen bedömning – kul intervjuer och en mängd recensioner, många skivor som inkasserat höga (i några fall tom högsta) betyg!
Cross over-bolaget Universal /DG ger oss i höst två nyheter som står ut lite extra. En av dem har jag hunnit höra: Stings skiva. Den är ju bara för tuff. Jag gillar det och vem som helst får tycka att jag är en tråkig sell out. Det är faktiskt befriande att höra musik som är 400 år gammal med detta stuk. Jag tror nämligen inte att alla, Dowland själv inkluderad, sjöng med hyperskolade countertenorröster utan att vissa också bara körde på. They let it rip, som man kort kan sammanfatta det. Men det är ju bara vad jag tror. Och har jag fel gör det heller ingenting, för jag gillar Dowland bättre såhär än som hans musik brukar framföras. Det enda vi vet är att mycket få använde sig av inspelningstekniker på den tiden som tillät sångaren sjunga alla stämmor själv samtidigt. Så en sak är säker: det är helt och hållet otidstroget i många avseenden och det är alldeles utmärkt så. Ikväll ska jag lyssna på Anne Sofie och hennes Benny-sånger. Är inte fullt lika sugen på det, men någon måste ju göra jobbet…
Det tog inte ens en vecka.
Enligt den nya uppstickaren på musiknedladdningssidan har EMI har följt efter Universal. iTunes-dödarna (som de nog själva vill känna sig) har med andra ord lyckats få dessa skivbolagsjättar att upplåta material som alltså kommer att kunna laddas ner gratis. Ingen vet hur och vad, etc än så länge men det visar sig väl snart. Vore det förresten inte kul om allt bara visade sig vara båg? Och alla skivbolag tvingas följa efter, vänder upp och ner på allt, omvärderar sina strategier angående Internet och så: "Hahahaha, gick ni på den?" Det hade faktiskt varit ett fullt möjligt scenario. Men nu verkar det vara sant, såtillvida att man åtminstone får lyssna på material – mot vissa mottjänster, som att man lovar och svär att man ska kolla in annonser och bara lyssna på vissa spelare vissa tiden på dygnet. Förmodligen ska man ha speciella Spiral Frog-kläder på sig också och dricka en spygrön läsk.
Vi får se – men lite spännande kan det ju bli.
Under tiden som vi väntar på svaren kan jag tipsa om något alldeles förtjusande!
På siten ClassicalMobile kan man ladda ner hela verk, hela Beethovens nia eller hela Strauss Alpsymfoni, vad det än är och oavsett längd – för en ynka Euro, dvs 9.30 kr. Kruxet? Inget. Så länge du står ut med att inspelningarna inte längre inhöstar royalties och annat dyrt. Allt material är således från 1956 och tillbaka i tiden. Därmed inte sagt att kvaliteten är dålig. Jag återkommer med rekommendationer!
Jag har ännu inte talat personligen med kontakterna på Universal men deras uttalande om att hela katalogen ska läggas ut på internet – för gratis nedladdning väcker utan tvekan frågor. Först undrar ovän av utspel om det inte ligger lite hundar och annat begravet, till exempel att bara halva låtarna av hela katalogen kommer att ligga upp för gratis nedladdning. Eller att de bara går att få i mono, i vänster kanal. Det har jag ännu inte lyckats få svar på. Sedan undrar man också hur aldrig så goda annonsintäkter kan vara i storleksordningen att de kan betala för artisterna. Men detta har nog någon listig affärsutvecklare redan tänkt på ur en triljon olika angreppsvinklar och kanske kom hon på att det i alla fall blir mer pengar än genom den framtida försäljningen av plast och aluminium.
Vidare undrar jag hur detta kommer att påverka alla mindre bolag som är helt avhängiga av att ett fåtal titlar säljer – och skivaffärerna? Ja, de har ju redan flyttat in på nätet, men än så länge handlar det ju om att skivorna fortfarande trycks och säljs, om än över nätet istället för från någon butik i gallerian.
Förmodligen drar detta med sig EMI, SonyBMG, Warner och andra. Vad händer sen?
