Jag hade tänkt skriva något om detta för länge sen egentligen. Men nu, när det är riktigt varmt kom jag att tänka på det igen. Polarprisutdelningen. En synnerligen bra idé av Stickan Andersson har blivit till ett allt mer omtalat pris. Det börjar få lite av den glans som jag tror att förvaltarna förväntar sig. För varje år blir det lite snofsigare och lite snajsigare. Röda mattan och Bindefeldt (fräscht). Men det jag vill skriva om är programmet. Föreställ er följande: en salong fylld till bristningsgränsen av kändisar (från a- till f-klass), en hel del musiker och kompositörer. Pop och rock, folk och jazz, klassiskt och pop igen. Nu börjar det! GÄSP! På rocksidan händer det lite, man knåpar ihop lite Led Zeppelin-låtar med svenska artister som Cardigans-Nina och The Sounds-Maja och Soundtrack of our Lives kompar. Sedan händer det något. Dvs Ingenting. Eller ska vi säga busniess as usual? Man bjuder på den klassiska avdelningen som dagen till ära (Gergiev vann ju) består av 96 % ryskkomponerad musik. Det är så erbarmeligt tråkiga stycken, mjäk och messmör. Det finns inget att jubla åt, inget att gåshudas åt, inget att bli bestört eller upprörd över – utom att det är så ohyggligt menlöst.

Nu kände jag ju inte Stickan allt för väl. Eller inte alls. Men jag har verkligen fått för mig att han menade att detta kunde vara ett bra ställe att blanda och ge, att visa att korrelationen mellan bra musik-a och bra musik-b verkligen inte har med genre att göra. Och den rocker som satt i Konserthuset, inte sällan i gympaskor och smoking, fick definitivt inget vatten på förhoppningskvarnen om att nu skulle det liras klassisk musik! Som något av en eklektiker i sammanhanget satt jag och skämdes. När man äntligen har lite öppna dörrar, när Conny Bloom sitter i samma rum som Daniel Börtz – borde det inte få hända något lite mer representativt för vad bra musik (oavsett genre) är? Istället blev det klassisk välling och alla tänkte "jaha, det var ju trevligt det här". När jag känner så för musik vet jag att det är dags att göra något annat, typ gå och köpa en glass eller ta ett bad.

Inte för att jag blev särskilt imponerad av rock-avdelningen heller… men nu är jag här som representant eller predikant av att faktiskt ta chanserna när de kommer. Det hände inte 2006, året då det hade varit mer naturligt än på mycket länge. Synd och fegt.

Kanske gnäller jag bara. Men det här cementerar ju bara idén av att musiken från konserthusen är ofarlig & mesig. När allmänheten någon gång får upp ögonen för de belopp som slussas ut till operor och orkesterar i landet och sedan hör detta – ja, då tror jag att det rätt snart kommer att få ett snöpligt slut. Eller så är det såhär man vill ha det? I så fall kan ni som sagt hitta mig på en brygga, ätandes glass.