Min favoritskiva maj-juni. Naxosfullträffen med Antoni Wits Mahler-åtta är lätt bland det bästa jag någonsin hört av det verket. Riktigt ärligt talat vet jag inte någon bättre alls just nu, varken nytt eller gammalt. Men hur låter det? Att det skulle vara den bästa genom tiderna är rätt stora ord, men jag vet som sagt ingen som gjort den bättre på skiva. Det enda jag hade kunnat önska mig hade varit andra solister på vissa områden t ex Ruth Ziesak, Peter Mattei, Anna Larsson…dvs precis den sättningen som Riccardo Chailly hade på sin Deccainspelning. Inspelningen som sådan var faktiskt inte speciellt bra. Jag var bländad av allt just den hade släppts. Bara omslaget lovade ju att detta skulle rocka hårdare än det mesta. På pappret såg det så bra ut. I hjärtat kändes det som ljummen mannagrynsgröt. Med lite hinna över.
Naxos nya kommer dock att hålla en bra bit in i historien.
Fetare än väntat Fegare än väntat
Jag har inte hört Wit på Naxos. Säkert bra. Minns honom från hans år i Malmö. Annars är jag imponerad av Naganos åtta på Harmonia Mundi, trots att vissa sångsolister inte riktigt håller måttet.
Men hur mycket Mahler tål mänskligheten? Var går smärtgränsen? För varje Mahlersymfoni går vi miste om annan musik, kanske Tippett, Bridge, Henze, Schuman…nej knappast. Snarare ännu en Symphonie Fantastique eller Leningradsymfoni. Pest eller kolera. Nä, men nog blir det förjävligt tjatigt med all denna Mahler. Undrar hur Mahler och Poulenc skulle ha kommit överens…?
Comment by Thomas — June 12, 2006 @ 1:12 am
Kanske håller jag med om ett par år, vad vet jag. Jag vet i alla fall att jag idag resonerar precis så om Händels Messias, Bachs Juloratorium och i stort sett allt av Mozart. Så jag känner med dig på sätt och vis. Trist med överkonsumption. Mättnaden som till slut infinner sig är inte rolig!
Comment by igor — June 12, 2006 @ 1:56 pm