Jag hade tänkt skriva något om detta för länge sen egentligen. Men nu, när det är riktigt varmt kom jag att tänka på det igen. Polarprisutdelningen. En synnerligen bra idé av Stickan Andersson har blivit till ett allt mer omtalat pris. Det börjar få lite av den glans som jag tror att förvaltarna förväntar sig. För varje år blir det lite snofsigare och lite snajsigare. Röda mattan och Bindefeldt (fräscht). Men det jag vill skriva om är programmet. Föreställ er följande: en salong fylld till bristningsgränsen av kändisar (från a- till f-klass), en hel del musiker och kompositörer. Pop och rock, folk och jazz, klassiskt och pop igen. Nu börjar det! GÄSP! På rocksidan händer det lite, man knåpar ihop lite Led Zeppelin-låtar med svenska artister som Cardigans-Nina och The Sounds-Maja och Soundtrack of our Lives kompar. Sedan händer det något. Dvs Ingenting. Eller ska vi säga busniess as usual? Man bjuder på den klassiska avdelningen som dagen till ära (Gergiev vann ju) består av 96 % ryskkomponerad musik. Det är så erbarmeligt tråkiga stycken, mjäk och messmör. Det finns inget att jubla åt, inget att gåshudas åt, inget att bli bestört eller upprörd över – utom att det är så ohyggligt menlöst.

Nu kände jag ju inte Stickan allt för väl. Eller inte alls. Men jag har verkligen fått för mig att han menade att detta kunde vara ett bra ställe att blanda och ge, att visa att korrelationen mellan bra musik-a och bra musik-b verkligen inte har med genre att göra. Och den rocker som satt i Konserthuset, inte sällan i gympaskor och smoking, fick definitivt inget vatten på förhoppningskvarnen om att nu skulle det liras klassisk musik! Som något av en eklektiker i sammanhanget satt jag och skämdes. När man äntligen har lite öppna dörrar, när Conny Bloom sitter i samma rum som Daniel Börtz – borde det inte få hända något lite mer representativt för vad bra musik (oavsett genre) är? Istället blev det klassisk välling och alla tänkte "jaha, det var ju trevligt det här". När jag känner så för musik vet jag att det är dags att göra något annat, typ gå och köpa en glass eller ta ett bad.

Inte för att jag blev särskilt imponerad av rock-avdelningen heller… men nu är jag här som representant eller predikant av att faktiskt ta chanserna när de kommer. Det hände inte 2006, året då det hade varit mer naturligt än på mycket länge. Synd och fegt.

Kanske gnäller jag bara. Men det här cementerar ju bara idén av att musiken från konserthusen är ofarlig & mesig. När allmänheten någon gång får upp ögonen för de belopp som slussas ut till operor och orkesterar i landet och sedan hör detta – ja, då tror jag att det rätt snart kommer att få ett snöpligt slut. Eller så är det såhär man vill ha det? I så fall kan ni som sagt hitta mig på en brygga, ätandes glass.  

Alla borde fundera till lite ibland. Var står jag, vad gillar jag nu. Sen kan man tio år senare, lite som när man tittar i sin gamla Mina Vänner-bok (gammalt 80-talsfenomen) se vad det var man gillade då. Kanske är Internet avskaffat om tio år. Men for the record sätter jag upp en tio-i-topp lista på skivor som jag måste framhålla som extremt förbaskat bra. Sådana som närmaste förändrat min syn på musik i positiv bemärkelse. Here goes. Fyll gärna på med egna listor i kommentaren vetja.

1) Mahler2/Bernstein
(Hårresande förstasats. Hårresande sistasats)
2) Verdis Requiem/Gardiner
(Tydlig, känslig och bra nästan hela tiden)
3) Beethoven 5&7/Kleiber
(Mmmhm. Bara Haitinks nya verkar kunna utmana.)
4) Meshuggah/Destroy-Erase-Improve
(Tungjäklametall)
5) Mr Bungle/California
(Enormt inspirerat, eklestisk orgie. Umpamusik och storband, loungejazz och fetrock)
6) Mahler Das Lied von der Erde/Klemperer
(Fritz Wunderlich. Ord överflödiga)
7) Hendrix Axis: Bold as Love
(Skönaste skivan. Äg den)
8) Mastodon/Leviathan
(När gammalt och nytt verkligen fungerar. Tungt & hårt, rått men melodiskt)
9) Faurés Requiem/Herreweghe
(Unik sopran. Kvicksilver och klarhet!)
10) Hélène Grimaud med vänner
(Suverän allt-i-ett-skiva. Värd sitt fullpris)

 
Jodå, det är med en hel del annat än klassiskt också.
Men det här är ju min blogg…and dis blog is big enough for both Meshuggah and Fauré. 

Min favoritskiva maj-juni. Naxosfullträffen med Antoni Wits Mahler-åtta är lätt bland det bästa jag någonsin hört av det verket. Riktigt ärligt talat vet jag inte någon bättre alls just nu, varken nytt eller gammalt. Men hur låter det? Att det skulle vara den bästa genom tiderna är rätt stora ord, men jag vet som sagt ingen som gjort den bättre på skiva. Det enda jag hade kunnat önska mig hade varit andra solister på vissa områden t ex Ruth Ziesak, Peter Mattei, Anna Larsson…dvs precis den sättningen som Riccardo Chailly hade på sin Deccainspelning. Inspelningen som sådan var faktiskt inte speciellt bra. Jag var bländad av allt just den hade släppts. Bara omslaget lovade ju att detta skulle rocka hårdare än det mesta. På pappret såg det så bra ut. I hjärtat kändes det som ljummen mannagrynsgröt. Med lite hinna över.

Naxos nya kommer dock att hålla en bra bit in i historien.

Fetare än väntat        Fegare än väntat           

I år blir det så äntligen av. Först får man lite MSO i grönskande pildamskullar och sedan bär det av till Risør och Andsnes. Musik vid Siljan och därefter lite Kuhmofestival. Egen festival den 5 augusti; giftermål  med andra ord. Slutligen Östersjöfestival och inte minst Mahler-åttan med Esa-Pekka. Kan det vara något? Sist det hände (för ett par år sedan) sägs publiken ha gråtit gemensamt med dirigenten. Repris på det vore kul. Eller trist. Eller hur man nu bäst uttrycker det.

Lite gulligt, eller hur?

Vi fick bredband av tjockaste sort till det företag som jag jobbade på (Jo, Birgersson var chef) för 5 år sedan. Redan då var det hett, filer skulle man dela. Inte bara att det var inne, det var ju otroligt givande också. Man fick höra musik man aldrig hört förrut, låtar som dött vinyldöden eller bara inte klarat överlevnaden genom olika eror. Inspiration! Man fyllde hårddisken med massor av gigabyte och sedan låg dom där. Som böckerna i bokhyllan, ni vet. En hel del läser man. Men långt ifrån alla.

Jag har funderat på frågan i ungefär fem år nu. Jag ger upp och lägger mig platt, nu måste någon komma på något snart. Jag ser det som fullkomligt omöjligt och dessutom helt icke alls önskvärt att man försöker hindra fildelning och spridning av vare fritt eller upphovsskyddat material. Det är ju inte spridningen eller själva delandet som är det ondskefulla, det är som vanligt pengarna. Eller bristen på dem?

När jag var i Sydafrika 1997 besökte jag med en av mina barndomsvänner hans hemstad Mondhlo (en extremt fattig kåkstad). Han berättade att en massa hus nu hade fått elektrictet men att knappt någon betalade sina räkningar. Elen fanns ju där. "Kolla! Knäpp-knäpp" Och sedan stängdes strömmen av. Men sambandet fanns bara inte där. Att det var pengarna som gav ström var inget naturligt samband. Ström hade man upplevt som en lyx för vita i decennier och nu hade man det själv också. Vart vill jag komma… Vi har ett läge där fler och fler inte förstår att film och musik kostar pengar att producera. På internet är det gratis. Så enkelt är det för många.

Men jag då? Jag har ju inget emot nedladdning från vemsomhelsts dator. Och i förekommande fall inget mot att betala heller. Så hur löser man den ekvationen? Jag betalar gärna för en konsert, för en film på bio och även hemma. Men jag vill också kunna komma åt en mängd obskyra Mahlerinspelningar av tjeckiska Bohuslavorkestern gratis via mitt älskade DC++. Hur skulle jag hitta dem annars? Mycket hittar man i samband med att man söker annat nämligen. Man söker en känd sak och hittar tio andra okända. Laddar hem, lyssnar. Slänger, eller lysnnar så mycket så att man ha skivan. Så går det inte sällan till. Men hur det här fungera så att inte våra artister, orkestrar eller andra i branschen går under eller hamnar i något annat domedagsscenario
- Well, damn! Jag vet alltså inte.

Under tiden som någon där ute kanske sitter på en lösning och skriver in om det kommer jag att luska lite hur det ligger till med inspelningar med våra gamla favoriter  – t ex Beethoven (vars upphovsrättliga rättigheter ju liksom gått ut). Är dessa skivor lite mindre olagliga att ladda ner? Det är ju orkesterns och skivbolagets rättigheter? Men det är ju en mindre som kan stämma en då Ludvig själv är död. Och hur är det med inspelningar som är 70 år gamla? Är dom gratis nu? Naxos har ju några historical recordings…

Denna bloggtexts längd får ses som ett mycket konkret exempel på hur å ena sidan/å andra sidan jag tycker att den här frågan är.

Tack ock lov börjar det komma mer och mer lagliga köptjänster med riktigt bra priser. Då kan man ju svalka sitt glödheta samvete för alla hemska nedladdningssynder man begått. Om de lagliga – och de olagliga – tjänsterna ska vi skriva i nästa OPUS.

"knäpp-knäpp"