Medierna är rätt fantastsiska ändå. I samband med att De tre Tenorerna spelade in deg som manna från himlen och blev rikare än både Madonna och Rolling Stones (ah, jag gissar bara) så skrev man spaltmil om att detta var slutet. Detta var deras sista chans, rösterna var inte lika "glänsande" som tidigare och detta var halmstrået som skulle säkra gubbarna laxtartletter och gåsleverchampagne för all framtid.

Pavarotti, med en karriär bakom sig som bara kan betecknas som sanslös, höll på ett antal år till men har nu mer eller mindre tackat för sig. Den minst kända av de tre – José Carreras – släppte för ett tag sedan en rätt hemsk cd (Energia) och för en relativt tynande tillvaro – det ryktas om en ny platta igen, som jag inte hört. Kanske blir det en riktig comeback senare.

Men Domingo. Ständigt denne Domingo. Han är inte bara överallt, utan fortfarande riktigt, riktigt bra! Han är idag 65 (och ett halvt) år och sjunger på. Han överrumplade kritikerna fullständigt när han dök upp på den nya operan i Köpenhamn i år och när man hör honom på skivor från idag…tja, han är helt enkelt enormt bra fortfarande. Jag hittade en återutgivning av Beethovens Fidelio (Barenboim dirigerar). Domingo spelar Florestan och det är på det hela taget en förbaskat bra Fidelio.

Domingo är inte slut. Idag är han störst. Men snart snackar alla om Joseph Calleja. Mark my words.  

Cavalleria Rusticana 

Jag är lite svag för dessa melodistinna schlageroperor. (Jo, jag tycker att det är snäppet häftigare än dagens schlager). De senaste dagarna har jag lyssnat en hel del på Edgar, Puccinis andra opera. Den är mer Mascagni och Cavalleria Rusticana än Turandot om man ska försöka kategorisera och beskriva. Men även en Puccini måste ju utvecklas…

Hursomhelst, Just Mascagnis monsterhit Cavalleria Rusticana, är värd att fundera lite över. Alla brukar berätta att aldrig lyckades upprepa succén oavsett hur han gjorde. Men är det så underligt? En närmast okänd kompositör skriver en enaktsopera och vinner en prestigefylld tävling (kanske var det hans fru som skickade in den  – man vet inte) och BANG, helt utan radio, internet, bloggar, tv, dillchips och dvd blev den ändå världskänd på nolltid. På arton månader runt 1890 sprids den som en löpeld och uppförs i Livorno, Florens, Turino, Bologna, Palermo, Madrid, Budapest, La Scala i Milano, Genova, Neapel, Venedig, Trieste, München, Hamburg, St. Petersburg, Dresden, Prag, Buenos Aires, Wien, Bukarest, Barcelona, Berlin, Philadelphia, Rio de Janeiro, Basel, Köpenhamn, New York, Amsterdam, London – japp, till och med i Stockholm. (Och då utan den eviga parhästen Pagliacci, som inte ens var skriven.) Rätt lyckat, med andra ord. Att inte göra om den bedriften får ses som ganska ok tycker jag. Han skrev inte mindre än 14 operor till – jag har hört långt ifrån alla – men materialet är bara inte lika intressant och det blev inga fler enorma framgångar.

Puccini och Mascagni kände varandra väl och bodde i samma rum under en tid när de pluggade. Tänk om den mer erfarne och lite äldre Puccini hjälpte Mascagni att få till det där sista… Helt omöjligt är det ju inte.

Detta är lättviktsopera – men det är ändå förbaskat bra på sina ställen, och så är det bara en dryg timmes musik. Den 13 och 16 juni kan man se operan i Stockholm på Kungliga. Då sitter jag på parkett.

PS. Varför heter den På Sicilien på svenska? Vem kom med den vansinniga idén? Är det för att ordet chevaleresk inte fanns varken som ord eller handling vid tiden? Å andra sidan…hade den fått titeln översatt idag hade den nog fått heta Någonstans i EU DS.