Minns ni Barbara Streisands småfantastiska lp Classical Barbara. Kitschigt omslag, kända smörsånger av Orff, Debussy, Fauré, Händel och Schumann, men faktiskt rätt bra. Jag gillar den, trots att det känns lite fånigt att erkänna det (varför det?). Anyway! Sting, den gamle Police-mannen har gjort en Barbara, fast egentligen ännu coolare och spelat in gammal singer/songwriterlutmusik från 1500-talet. Det är sånger av renässanslutenisten och kompositören Dowland, och gissa vilket skivbolag som står bakom. Deutsche Grammophon. Intressant? Tja, ärligt talat tror jag att det kan vara lite coolt. En kollega som var på plats i studion har vittnat om att det var en street-Dowland, full av hjärta som spelades in. Sting och smuts. Inte äppelkindade, onödigt överskolade, smarta och sidbenskammade countertenorer. Ah, jag är faktiskt lite nyfiken, det ska jag erkänna. Jag är långt ifrån luta-intresserad, jag har dock alltid varit svag för Hendrix, Zappa och Dimebags gitarrspel så jag kanske har någon del i mig som kan gilla det. Skivan kommer i höst och DG gnuggar säkert händerna redan nu.

Det är ohyggligt roligt att göra tidning. Men ungefär lika ansträngande som det är roligt är det också. Man skrattar lätt där i förbifarten när man mitt i allt skrivande, fixande, ritande, scannande, ringande, hämtande, postande, läsande, lyssnande, inte-städande, planerande, höftande, skjutande (från-höften), rättande, mailande, lägga-på-högande, diskuterande, tyckande, sparande, och räknande – tänker på hur många personer som gjorde alla dessa saker på alla dessa företag jag jobbat på. Vilka resurser, vilken övermåttan och vilka organisatoriska svarthål.

Nu är det tillbaka till sistaveckaninnantryck-arbetet! Numret kommer ut i början av juni och innehåller en skön intervju med Eric Ericsson. Han är en rätt skön snubbe kan jag intyga. Nedan i en jungel, dirigerandes i badbrax. Det ska jag också göra någon dag (när jag får tid.)