Detta är ingen blogg om schlager. Detta är ett rop på hjälp. I morse förirrade jag mig in på Aftonbladets hemsida och får ett tiotal rosa rubriker – allt om det ohyggligt spännande dramat i Aten. Resurskrävande som tusan, men det gör inget; det är ju viktigt!
"Es ist Wichtig!" hör jag mig själv skrika med hetsig stämma.

Tvångstanke…måste räkna snabbt hur många – viktiga – artiklar som skrivits sedan mitten av mars? Två HUNDRA artiklar, på två månader. I en tidning. Men så är det med saker som är viktiga.

Uppriktigt mår jag plötsligt lite illa när jag tänker på hur mycket tid och pengar som läggs på detta. 200 artiklar – En tidning – Ein Volk. i Nej, i detta samhälle är ingen är elak, skadan sker passivt.

Är detta egentligen ofarligt? Eller visst måste man hålla igen någon annanstans när man satsar på detta?
Personligen känner jag att det är snudd på ömöjligt att ta ledarsidornas klagomål på FN på allvar, kärnkraftsiranier eller idiotiska vapenlagar i USA.
För nej, vi kan inte vara båda saker samtidigt
Nej, vi kan inte vara både eftertänksamma och humanister, försöka förändra saker och skapa något som betyder något – om vi samtidigt blåser iväg miljoner på det här sättet. En journalist mässar att en ny tideräkning har inletts nu när Lordi vunnit. Jag kan bara hålla med – men av andra anledningar. Skitmusik som blivit skitviktigt, en ny tideräkning som hunnit sätta sig. Det är norm nu. En ny tideräkning. Varför inte. Men folk vill läsa om det. Och folk gör tidningarna.
Folk är med andra ord inte kloka.

När kommer vi att tröttna på det utspädda vattnet som bjuds?

Minns ni Barbara Streisands småfantastiska lp Classical Barbara. Kitschigt omslag, kända smörsånger av Orff, Debussy, Fauré, Händel och Schumann, men faktiskt rätt bra. Jag gillar den, trots att det känns lite fånigt att erkänna det (varför det?). Anyway! Sting, den gamle Police-mannen har gjort en Barbara, fast egentligen ännu coolare och spelat in gammal singer/songwriterlutmusik från 1500-talet. Det är sånger av renässanslutenisten och kompositören Dowland, och gissa vilket skivbolag som står bakom. Deutsche Grammophon. Intressant? Tja, ärligt talat tror jag att det kan vara lite coolt. En kollega som var på plats i studion har vittnat om att det var en street-Dowland, full av hjärta som spelades in. Sting och smuts. Inte äppelkindade, onödigt överskolade, smarta och sidbenskammade countertenorer. Ah, jag är faktiskt lite nyfiken, det ska jag erkänna. Jag är långt ifrån luta-intresserad, jag har dock alltid varit svag för Hendrix, Zappa och Dimebags gitarrspel så jag kanske har någon del i mig som kan gilla det. Skivan kommer i höst och DG gnuggar säkert händerna redan nu.

Det är ohyggligt roligt att göra tidning. Men ungefär lika ansträngande som det är roligt är det också. Man skrattar lätt där i förbifarten när man mitt i allt skrivande, fixande, ritande, scannande, ringande, hämtande, postande, läsande, lyssnande, inte-städande, planerande, höftande, skjutande (från-höften), rättande, mailande, lägga-på-högande, diskuterande, tyckande, sparande, och räknande – tänker på hur många personer som gjorde alla dessa saker på alla dessa företag jag jobbat på. Vilka resurser, vilken övermåttan och vilka organisatoriska svarthål.

Nu är det tillbaka till sistaveckaninnantryck-arbetet! Numret kommer ut i början av juni och innehåller en skön intervju med Eric Ericsson. Han är en rätt skön snubbe kan jag intyga. Nedan i en jungel, dirigerandes i badbrax. Det ska jag också göra någon dag (när jag får tid.)

”Min instrumentation är bättre än Beethovens och jag har bättre temata än han. Men – han föddes i ett vinland – och jag i ett land där surmjölken regerar.”
 
- Jean Sibelius.

Kunde jag kläcka ur mig sådana sköna oneliners skulle jag aldrig lämna hemmet och bara ägna mig åt min dagbok. (Läs: blogg) 

Mmmmm… det är ganska få saker på året som jag ser så mycket fram emot som när det kommer nya program från konserthusen. Det är lite barnsligt då man ju sällan överraskas. Det är mera som att jag känner… "Jaha…mmmhmm…Gött!" och lätt upprymda konstateranden om att jag hoppas att jag kan gå på den eller den konserten.

Och så slås jag av hur sällan det verkligen STÅR   U T   på ett sätt som får mig eller andra att tappa andan/hakan. Man rör sig alltid i kända vatten. Eller något okändare. Men sällan, sällan blir det så att man blir riktigt nyfiken eller upprörd! Kom igen – det finns några som ännu inte tillkännagett årsprogrammet. MSO till exempel. Jag säger bara "Stånga mig! Sparka mig!" Vad begär jag då, vad kräver jag? Tja, jag vet ju inte. Det är ju JAG som vill bli överraskad.

OPUS 5 är i görningen. Resereportage, intervjuer och festivaler i ohejdat antal ska in i bladet. Det blir extratjockt och alldeles säkert extra bra. Jag ser speciellt fram emot recensionen av Svennis box med klassiska fotbollsfavoriter. (Utgavs av Naxos förra VM om jag inte minns fel). JF Emilsson står för texten och jag väntar med spänning!

Som de flesta redan vet vann Marie Rosenmir Svenska dirigentpriset i torsdags. Det var inget alldeles självklart val som juryn gjorde, då Per-Otto Johansson var grymt precis, inte minst i Stravinskijs konsertanta danser. Det finns dock mer än exakthet och teknik, och detta var något som juryn tog fasta på. Jag vill också tro att Rosenmir passar prisets mening bättre än den redan etablerade Johansson, dvs att ge musikern en skjuts i rätt riktning. Med andra ord, det är inte otroligt att båda namn är välkända om fyra-fem år.

Slutligen vill jag säga att Öhrlings med sitt engagemang i denna tävling verkligen visar vägen för andra företag. Man hoppas djupt in i märgen att ett stort antal av de hundratals företagsepresentanter som gästade tävlingen inser att musik är ett bra mycket effektivare sätt att spendera sponsordegen på än på enbart golf och allsvenska. Välkommen in i matchen, alla oövertygade vd:ar!