Voine, voine! Vem ska ta över Chicagosymfonikerna efter Daniel Barenboim som efter 15 år lämnar orkestern? Det har inte varit en lätt nöt att knäcka. Men nu har man fixat något rätt intressant. Tills vidare är det klart att Bernard Haitink (grym kille men lätt åldersstigen…) och Pierre Boulez (tungt åldersstigen och ohyggligt respekterad…) har fått posterna som chefdirigent respektive dirigent-emeritus. Men detta är egentligen mest en temporär lösning: man letar efter en person som kan vara en lite långsiktigare kandidat och som inte går och dör helt plötsligt. Helt omöjligt är det inte att det skulle kunna hända… tillsammans är gubbarna nämligen 156 år gamla (77 + 81). Undrar lite hur det står i platsannonsen till jobbet…"Chicagosymfonikerna ser gärna att du har minst 50 års erfarenhet. Vi ser gärna att du har ett utländskt namn och att du är relativt lastgammal". Hohoho, det är skönt att inte alla områden på arbetsmarknaden är lika tröga som den svenska i allmänhet.

Boulez – glad                       Haitink – sprudlande glad 

Nu har det kommit en inspelning som jag väntat men knappast hoppats speciellt mycket på. I Boulez Mahlercykel (som nu bara saknar 8:an och beroende på hur man räknar även 10:an) har jag inte hittat mycket som fått mig att lyfta från golvet. Nu har tvåan alltså kommit ut – i alla fall har den kommit hem till mig. Julafton! Så, nu efter en halvgenomlyssning känner jag mig på något mystiskt sätt tvingad att gå in på bloggen och göra en mindre omvändelse – låt oss säga en kvarts till att börja med. Spontant är detta ju alldeles förträffligt! Inte minst är ljudet mycket, mycket bra. Köttigt!

Efterklangen och balansen mellan instumenten här är ett kapitel för sig (ett inlägg om endast denna fråga detta utlovas snart. Jag är nämligen dödstrött på alla konsertsalar som stumt och trist återger musiken utan någon vidare efterklang. Jag vill ju att det ska vara som på skivorna – var finns de konsertsalarna i Sverige?) Vid sidan om fantastiskt ljud gör tolkningen ett stort intryck på mig. Jag tror att detta ska recenseras i nästa nummer av OPUS. Jag tror inte att jag kan hålla fingrarna borta från uppgiften… 

Nej, jag har sällan blivit imponerad av Pierre Boulez. Han har i mina öron ofta låtit distansierad lite smått avmätt. Hans Das Lied von der Erde är dötrist t ex. Men nu… Hmmm, håller jag på att få omvända mig?