Voine, voine! Vem ska ta över Chicagosymfonikerna efter Daniel Barenboim som efter 15 år lämnar orkestern? Det har inte varit en lätt nöt att knäcka. Men nu har man fixat något rätt intressant. Tills vidare är det klart att Bernard Haitink (grym kille men lätt åldersstigen…) och Pierre Boulez (tungt åldersstigen och ohyggligt respekterad…) har fått posterna som chefdirigent respektive dirigent-emeritus. Men detta är egentligen mest en temporär lösning: man letar efter en person som kan vara en lite långsiktigare kandidat och som inte går och dör helt plötsligt. Helt omöjligt är det inte att det skulle kunna hända… tillsammans är gubbarna nämligen 156 år gamla (77 + 81). Undrar lite hur det står i platsannonsen till jobbet…"Chicagosymfonikerna ser gärna att du har minst 50 års erfarenhet. Vi ser gärna att du har ett utländskt namn och att du är relativt lastgammal". Hohoho, det är skönt att inte alla områden på arbetsmarknaden är lika tröga som den svenska i allmänhet.

Boulez – glad                       Haitink – sprudlande glad 

Nu har det kommit en inspelning som jag väntat men knappast hoppats speciellt mycket på. I Boulez Mahlercykel (som nu bara saknar 8:an och beroende på hur man räknar även 10:an) har jag inte hittat mycket som fått mig att lyfta från golvet. Nu har tvåan alltså kommit ut – i alla fall har den kommit hem till mig. Julafton! Så, nu efter en halvgenomlyssning känner jag mig på något mystiskt sätt tvingad att gå in på bloggen och göra en mindre omvändelse – låt oss säga en kvarts till att börja med. Spontant är detta ju alldeles förträffligt! Inte minst är ljudet mycket, mycket bra. Köttigt!

Efterklangen och balansen mellan instumenten här är ett kapitel för sig (ett inlägg om endast denna fråga detta utlovas snart. Jag är nämligen dödstrött på alla konsertsalar som stumt och trist återger musiken utan någon vidare efterklang. Jag vill ju att det ska vara som på skivorna – var finns de konsertsalarna i Sverige?) Vid sidan om fantastiskt ljud gör tolkningen ett stort intryck på mig. Jag tror att detta ska recenseras i nästa nummer av OPUS. Jag tror inte att jag kan hålla fingrarna borta från uppgiften… 

Nej, jag har sällan blivit imponerad av Pierre Boulez. Han har i mina öron ofta låtit distansierad lite smått avmätt. Hans Das Lied von der Erde är dötrist t ex. Men nu… Hmmm, håller jag på att få omvända mig?

Har du tänkt på hur mycket svartvitt som gäller inom branschen? Det är inte bra tycker jag. Omvänt kan man nämligen säga, har du tänkt på hur lite färg det är inom branschen, hur trist och färglöst det kan kännas med alla frackar. Ok, det kan visst vara stiligt, men det är för lite färg ändå! Jag undrar om det har sitt ursprung i noternas spännande färgschema eller hur det blivit såhär. När man kostaterar sånt, blir man glad att cellisten Mats Lidström ständigt drar sitt strå till stacken och spelar i bra mycket skönare kläder. Här i randigt. Hans nya Tintin-cd är för övrigt jäkligt bra, (minus säckpiporna i början. Myääääääääeeee!) Ju mer jag skriver om Mats, desto mer imponerad märker jag att jag är. Ju svartvitare och tristare saker är, desto mer syns och märks färgklickarna. Det känns helt ok nu när jag tänker efter.

 Så hääär länge tills Dudamel tar över GSO.

Hur kul som helst att Gustavo Dudamel fått tjänsten som Göteborgssymfonikernas nye chefdirigent. Och trots mitt tjat om att våga vara först om att ta in en skicklig kvinna är jag faktiskt überförtjust å allas vägnar. För GD kan dirigera & han kan kommunicera. Det syns på kroppsspråket – det syns på musikerna och det hörs! Dudamel är ung, charmig och har en skönt instinkitv approach i musicerandet. Resultatet på mahlerfemman i april, med just GSO, var sprakande, sjungande och aggressivt. Ibland var det väl mycket av de ständiga kroppsliga och musikaliska attackerna, men på något sätt behövs det i den där salen. Så, utan further ado säger jag grattis till göteborgarna. Det kommer nog att bli en hel del resor i fram tiden – men det var just det; det tar ju en hel massa år (2007/08) innan det är dags på riktigt och jag som aldrig har lust att vänta på musik.

Skivor med klassisk musik säljer inget vidare. Så dåligt att arrangörerna brukar be dem hålla till någon annanstans när man ska ge dem priser (typ en Grammis). "Nej, ni ska inte vara här på Berns. Här ska vi ju filma pristagarna. Ni får vara på Cirkus, det finns en journalist där från Nerikes Allehanda tror jag. Det finns en back läsk i hallen också, hoppas ni får det kul ikväll."

Skivor med körsång säljer inget vidare heller. Skivor med manskörmusik säljer riktigt, riktigt dåligt. Jag vill minnas att jag läste på Gunilla Brodrejs blogg om körskivor som spelas in och ingen lyssnar på. Så är det nog tyvärr. Och riktigt intressant (eller sorgligt) blir det när man inser att inte ens körsångarna köper skivor med andra körer. Att sjunga är för många att umgås – och många känner inte för att höra när andra umgås, än mindre betala för det.

Nåja, plötsligt händer det heter det ju – och nu har det gjort det. Timingen i form av en larvigt sen vår är en faktor, ett budgetskrämt SVT som har ångest och funderar på om de inte borde sluta sända traditionstyngda program som "I vårsolens glans" med Studentsångarna i år igen skapar rubriker och plötsligt händer det som sagt. En ny skiva med Studentsångarna som sjunger vårsånger kommer ut på Naxos och tjoff så har man sålt guld. Och två veckor senare platina. Jo, det är inte varje dag som sånt händer. Och så kommer TV4 och säger att de vill minsann sända Studentsångarna. Man njuter av dubbla anledningar: dels är skivan riktigt jäkla bra, men också för att det är ett gyldene tillfälle att konstatera att det finns massor av folk som vill köpa annat än Smurfhits.

Tung Gergiev

Ett bra nummer skulle jag vilja sammanfatta det som. Riktigt bra tidvis. Ska man recensera eget arbete? Vet inte. Men OPUS 4 är bra mycket mer rock-n-roll än tidigare nummer. Prenumerera här om du känner att du missat något. Intervjuer med både Mutter, Börtz och Kungen av Kaukasus: Gergiev. Det är hur som helst lätt det snyggaste omslaget i hela världen. Foto: Clive Barda – musikerfotografen nummer 1 i England.

Jag upprepar

Marin Alsop kommer till Malmö nästa år och gör Brahms etta. Den 15 mars blir det Alsop-gata med andra ord.

Ist das überhaupt zum Aushalten? Werden sich die Menschen danach nicht umbringen?

(Kan man överhuvudtaget stå ut med detta? Kommer inte folk att bara vilja ta livet av sig efteråt?) 

Mahler snackade med Bruno Walter när han kommit till slutet av genomgången av det då nyskrivna och aldrig framförda verket Das Lied von der Erde. Tur att han körde på. Med rätt inställning, dirigent och orkester motsatsen för mig, man vill aldrig dö.

 Köp, köp, köp.

Så här ska du göra, grabben.

Det råder inga tvivel om att det finns oräkneliga dirigenter som dessutom är kvinnor. Lika få tvivel råder om att de nästan aldrig anlitas av våra svenska orkestrar. Vad är problemet? För dåliga, för få, för vaddå? Den där frågan var menad att låta smått irriterad, om någon undrar. Har ledningarna betänkligheter när pianister och violinister kontrakteras? Inte då. Kan det vara så att man missat tåget så smått och de fåtalet riktigt stora idag är för dyra för oss här? Kanske verkar det vara retoriska frågor…men jag vet alltså inte svaret. Marin Alsop (internationellt kändare än alla Sveriges chefdirigenter och konserthuschefer tillsammans) tar med sig Hilary Hahn och Dansken (pluralis) den 16 mars till Malmö och gör Sibelius violinkonsert. Bättre ändå, Alsops råsop mot alla konservativa narrar blir förstås när hon gör Brahms etta samma kväll. Och detta alltså med Dansken – en av mina absoluta favoritorkestrar. Efter det kommer åtminstone Malmö att vara intaget.lite smått ironiskt dock att det är ett gästspel, från Danmark, och alltså inget helt svenskt arrangemang. Kom igen nu. Jag har sagt det förrut och lär få fortsätta. När vaknar svensken? Här är början på ettan – pukor och stråk. Tungt, tungt men med energi (lyssna). Alsop kommer att krossa oss alla södra Sverige.  

Vad tror du? Vilken svensk orkester blir först – vem förstår det Salzburgfestivalen redan vet, det Savolinna redan insett? Vem kommer att kontraktera estniska Anu Tali? 

 Vår = nya skivor = tack och lov.

Nya kontakter, nya bekantskaper – det är något att vara rädd om. Och glad för, för hur kul vore det utan dem? I journalisten Thomas Roth har jag en ny bekantskap som jag är extra glad över just nu. Extra kul blir det dessutom när bekantskapen inleddes med osande och förargade mail oss emellan angående OPUS. Det var nästan lite lavetter och svavel där.

Förrutom spetskunskaper om teknik och musik (inte minst är han en av landets SACD-experter) ruvar Herr Roth även på en mängd intressanta hemligheter. En av dessa är Boris Tchaikovsky (1925-1996 och inte det minsta släkt med efternamningen, vad jag vet). Thomas Roth utnämnde en inspelning i SvD en skiva med hans musik till bland det bästa under hela 2005. Man blir onekligen nyfiken på den för mig ännu okände ryssen.

Sedan är det tydligen så att Bernard Haitink, den gamle holländaren spelat in en blivande klassisker i sin nya Beethoven-sjua. Recension i nästa nummer av OPUS? Min vårhunger för nya inspelningar är väckt! Tack för det Thomas.